Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sekund i evigheten. Av Ansgar Roth - Stjärnornas ålder och energi - Väte är bränslet, helium askan vid solens förbränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
merna. Förlusten i strålande energi
täcktes med andra ord genom en ökning i den
gravitationella energien, som är omvänt
proportionell mot kvadraten på avståndet
från solens medelpunkt. Men
beräkningarna visade att solens totala livstid, om
detta vore dess enda energikälla, blott
kunde uppgå till några tiotal millioner år.
Av andra skäl, såväl geologiska som
astronomiska, visste man emellertid att
solen måste ha existerat som en strålande
stjärna i åtminstone ett par milliarder år.
Så gamla voro de radioaktiva
bergarterna på jorden, och även det nuvarande
tillståndet i universum syntes ha tagit
sin början för ungefär två milliarder år
sedan. E. Hubble och hans medarbetare
vid Mount Wilson-observatoriet visade att
de utanför Vintergatan befintliga
stjärnsystemen samtliga avlägsnade sig från oss
med en hastighet som växte med
avståndet, och om denna rörelse vore verklig
och fortgått i samma takt från början,
måste all materia i hela universum vid den
angivna tidpunkten ha varit
sammanpackad inom ett jämförelsevis litet område.
Den utgjorde kanske rent av en enda
jättelik atom, som exploderade och därvid
satte i gång utvecklingen i världsalltet. Man diskuterade emellertid också andra
möjligheter, bl. a. den att den kosmiska materien är underkastad en rytmisk
pulsation, så att den omväxlande utvidgar och sammandrager sig. Härigenom bleve det
kanske möjligt att förklara att vissa stjärnor, de s. k. vita dvärgarna — som
sannolikt äro mycket talrika — synas ha en så hög ålder att de torde ha existerat långt
före de nuvarande vintergatornas uppkomst för ett par milliarder år sedan.
Väte är bränslet, helium askan viel solens förbränning.
Frågan om solens energikälla kom i ett nytt läge genom de framgångsrika
försöken att slå sönder atomkärnorna genom beskjutning med materiella partiklar,
varvid stora mängder energi frigjordes. Vid den höga temperatur som råder i
solens inre äro atomkärnorna till stor del berövade sin skyddsvakt av elektroner
och utsatta för det ständiga bombardemanget av kringflygande atomfragment, i
främsta rummet vätepartiklar, d. v. s. protoner, neutroner och deuteroner, som
spränga sönder en del av de tyngre kärnorna, så att lättare uppstå. H. A. Bethe vid
Cornelluniversitetet i Ithaca, N. Y., visade att den huvudsakliga energikällan
sannolikt är att söka i en viss cyklisk process, som utmynnar i att fyra vätekärnor
sammansluta sig till en heliumkärna. I reaktionen deltaga utom väte endast kol,
kväve och svre, vilka spela rollen av katalysatorer och s. a. s. hålla processen
gående utan att själva förbrukas. En kvantitativ beräkning av den energi som härvid
utvecklas stod i god överensstämmelse med observationerna för solen och de
stjärnor som tillhöra den s. k. huvudserien i himlakropparnas utveckling från
vitglödande gasklot till mindre massiva och heta stjärnor. Bethes teori var grundad på
vissa antaganden. Solens nuvarande halt av väte uppskattades till cirka 35 proc. av
196
Professor H. X. Russell, Princeton, räknade
lit att temperaturen vid jordytan om 1A4
millioner år torde ha vuxit till 100 gr. Celsius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
