Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholms teatrar 1940. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms teatrar 1940.
Av STEN SELANDER.
Dramatiska teatern inledde spelåret med Thornton Wilders »Vår lilla stad» i
samma regi — Per-Axel Bränners — och med samma besättning som vid
framförandet på riksteaterturnén under föregående år, då den utförligare omnämndes
i årsbokens teaterkrönika. I nästa program, Shakespeares »Mycket väsen för
ingenting», framhävde regissören, Alf Sjöberg, starkt det operettmässiga i pjäsen; och
kritiken var ganska enig om att resultatet blev en färgrik, fast väl bullersam
föreställning, vars behållning främst var den idealiska gestaltning av ett bland
Shakespeares mest berömda lustspelspar som gavs med Inga Tidblads förtjusande
Beatrice och Edvin Adolphsons virilt spänstige Benedikt. Siwertz’ komedi
»Medelålders herre», som sedan hade sin urpremiär, bars framför allt upp av den
trovärdiga människoteckningen, som kom publiken att genast känna igen styckets
repliker och situationer; åtminstone de båda första akterna ägde också teknisk
säkerhet och elegans. Huvudrollerna spelades av Lars Hanson som en skolrektor
i mannens farliga ålder, Märta Ekström som hans hustru och Karin Kavli som hans
älskarinna, en förförisk och hysterisk målarinna. Efter ett gästspel av Svenska
teatern i Helsingfors, vid vilket gavs Wecksells alltjämt verkningsfulla historiska
skådespel »Daniel Hjort», framfördes ett litet fint och älskvärt lustspel om mycket
unga människor, »Lyckliga dagar» av Claude-André Puget; en rad av teaterns egna
ungdomar — främst Gunn Wållgren, Ulla Wikander och Bengt Ekerot — skänkte
friskhet och juvenil stämning åt föreställningen. Pär Lagerkvists drama om
demo-mokratiens kris, »Seger i mörkret», visade sig på scenen ha ungefär de egenskaper
på ont och gott, som föll i ögonen redan vid läsningen: efter tre verkligt
betydande akter, där författaren gav prov på en för honom ny, realistisk stil, följde
en i allo ganska otillfredsställande slutakt. Att intrycket av pjäsen inte blev så
starkt som en och annan kanske väntat berodde nog också på det forcerade spelet
både hos Lars Hanson, vars statsminister dock särskilt i andra akten hade
ypperliga moment, och hos Olof Widgrens eljest energiskt och fantasirikt gestaltade
Grant; inte heller Tora Tejes alltför gråtmilda ministerfru hörde till hennes mest
lyckade skapelser. Vilhelm Mobergs folklustspel »Änkeman Jarl» verkade kanske
väl folkligt att riktigt passa på Dramaten; men pjäsen inrymmer dock en utmärkt
roll, den gamle knekten, som också i Olof Sandborgs saftiga och trovärdiga
tolkning vederbörligen dominerade kvällen. Först mot slutet av vårsäsongen, i mitten
av maj, kom den verkligt stora afton, man dittills förgäves väntat på. Steinbecks
»Möss och människor» hör väl utan tvekan till de senaste årens märkligaste
skådespel. Och det lika egenartade som intensiva dramat fick här ett framförande som
var det helt värdigt. Styckets allt behärskande huvudfigurer, de båda vandrande
lantarbetarna, kunde knappast ha återgivits bättre; Georges manliga ömhet och
lugna överlägsenhet framställdes av Lars Hanson lika utmärkt som Lennies
infantila, obehärskade hjälplöshet av Holger Löwenadler, vilken här gjorde sin
förnämsta insats sedan genombrottet i Lawrences »Min son är min». »Koppla av», en
fars av den amerikanska författarfirman Hart och Kaufman som biografpubliken
lärt känna under namnet »Komedien om oss människor», bildade säsongens
traditionella, lätta avslutning.
Höstterminens första program var Caillavets och de Flers beprövade
succékomedi »Äventyret» med de Wahl i hans gamla glansroll som Valentin le Barroyer;
av den övriga ensemblen fäste man sig främst vid Harriet Bosse, vilken i
farmoderns roll nu var minst lika förtjusande som i Helènes för tjugofem år sedan, och
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
