Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk litteratur 1941. Av Gösta Attorps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist hos sina landsmän medvetandet om andlig bördsrätt, om arv
och laga fång i fädernas och framtidens land. Vid Akademiens
högtidssammanträde detta år tog ännu en ny ledamot sitt inträde: Gunnar Mascoll Silfverstolpe,
som efterträdde Albert Engström och tecknade dennes karaktärsfulla bild i ett
varmhjärtat anförande. Martin Lamms direktörstal var ägnat Urban Hiärne, som
föddes för jämnt tre hundra år sedan, den 20 december 1641, samt Carl Snoilsky,
från vars födelse hundra år förflutit. Årets minnespenning var präglad över Elis
Schröderheim, vars minnesteckning författats av professor Schück. Det kungliga
priset tilldelades Sten Selander för hans verksamhet som skald, kritiker och
skildrare av svensk natur. Vid detta sammanträde fungerade dr Anders Österling för
första gången som sekreterare.
Under nuvarande förhållanden skulle man kanske väntat att
översättningslitteraturen, där den engelskspråkiga hos oss som i de flesta andra länder dominerar,
skulle minskats, men tvärtom hade den ökats rätt väsentligt sedan föregående år.
Av originalromanerna intogs främsta platsen av de två förut nämnda. Vilhelm
Mobergs »Rid i natt!» var en stor svensk frihetsroman, mästerligt genomförd, förlagd
till historisk miljö men med klar syftning på aktuella förhållanden: säkerligen
den bästa insatsen till fromma för nationens styrka och andliga hälsa som under
dessa år utförts av en skrivande svensk. Frans G. Bengtssons »Röde Orm» var en
berättelse från vikingatiden, full av must och hög munterhet; dess klassiskt hållna
epik var storslagen i sin kärva och likväl spelande kraft. Olle Hedberg vann en ny
betydande framgång med »Vad suckar leksakslådan?». Eyvind Johnsons »Grupp
Krilon» förenade ett starkt humanitetspatos med stillsam humor och ett för
författaren karakteristiskt intellektuellt fantasispel. Irja Browallius’ »Någon gång skall
det ljusna» var en sann och levande bygdeberättelse från Närke, där arbetets
välsignelse och jordens belöning skildrades med säkra och sobra medel. I »Den
förlorade jaguaren» gick Harry Martinson till angrepp mot filmens gottköpsromantik
sådan den förleder till slappt dagdrömmeri: tre svenska småstadsynglingar av
filmfördärvad sort, som rymt till Sydamerika, konfronteras med hård och
oförfalskad verklighet. Boken, skrev Sten Selander, är en serie löst hopknutna
fragment, men sjöresan och miljön ombord på lastångaren äro återgivna med intensiv
åskådlighet, liksom inlagda naturskildringar och minnen från sjömanslivet. Fritz
Thoréns roman om Erik XIV, »Ericus Rex», var gjord med virtuos talang, även om
fackkritiken hade vägande invändningar. I »Brandliljor» fortsatte Moa Martinson
sin krönikeartade skildring i förfluten tid från Östergötland. Även i denna volym
kommo naturlig talang och temperament till synes, och det fanns ypperliga
situationer, men som helhet led berättelsen mycket av att det flödande rika stoffet
framlades otuktat och osovrat, utan linjer och koncentration. Harald Beijer fortsatte
med »Brita i äktenskapet» sin romancykel om torparflickan som från sin folkliga
ursprungsmiljö planteras om i högre medelklass. »Var som en människa» hette
läroverksläraren och lyrikern Bengt E. Nyströms förstlingsroman; den handlade
till stor del om skolarbetet och präglades av samma ljusa anda som hans vers.
»Domaredansen» av Gurli Hertzman-Ericson var en vacker och säker
bygdeskildring från Dalarna. Walter Ljungquists »Vandring med månen» var en talangfull
berättelse om ungdom som söker finna rätt på sig själv. Sven Stolpes »Världen utan
nåd» kunde läsas som en fortsättning på »I dödens väntrum»: den handlade om
ett stadium på omvändelsens väg. I Stolpes »Döbeln» fäste man sig särskilt vid det
lyckade sätt på vilket författaren återgav den döbelnska samtalstonen. »Hovlyckan
en vändekåpa» av Louise Adelswärd var en historisk roman eller kanske rättare
krönika om ett karolinskt kvinnoöde. Bo Giertz* »Stengrunden» bar undertiteln
»En själavårdsbok». Arvid Brenner utgav »Rum för ensam dam», utmärkt av
skarp-ögd psykologi, Per E. Rundquist den ljusare berättelsen »Två rum på gärdet»,
Astrid Väring »Längtan heter vår arvedel» och Eva Berg »När hon är död». Peter
William Nisser gjorde en uppmärksammad debut med sin krigsroman från Finland
’142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
