Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1941. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen ur »Beredskap» på Göteborgs stadsteater, Rune Lindström i »Ett spel om en väg som till
himla bära på Dramatiska teatern samt Björn Berglund och Birgit Tengroth i »Claudia» på
Riksteatern.
domsord han lägger i den imaginära fru Bornemans mun som om de varit klunkar
av den fina sherry han så högt älskade. De övriga uppträdande minns man inte
lika tydligt, även om framför allt Löwenadler lyckades bra.
På hösten, sedan Kar de Mummas sedvanliga sommarrevy sent omsider var
utspelad, tog man först upp ett stycke av amerikanen S. N. Behrman, »Skilda språk».
Den befanns vara välbyggd problemdramatik, som rörde sig kring frågan om
godhetens och rättfärdighetens makt eller vanmakt i våldets värld. I huvudrollerna
sågs Esther Roeck Hansen och Hugo Björne, som därmed gjorde en välkommen
entré i teaterns ensemble; två ungdomar spelades med framgång av Marianne
Aminoff och Bengt Ekerot. Spelåret avslutades därpå med Pär Lagerkvists
»Midsommardröm i fattighuset». Vår främste levande dramatiker hade här lämnat den
politiskt betonade tendensdramatik han odlat under de senaste åren och givit oss
ett tendenslöst drömspel, som kunde föra tanken både till hans ungdoms
expressionistiska skådespel och till fattigdomens poesi i »Gäst hos verkligheten». För att
komma fullt till sin rätt hade pjäsen nog krävt en scen med större utrymme och
bättre tekniska möjligheter; men det blev dock en vacker föreställning. Främst
minns man Georg Rydebergs Blind-Jonas, som gavs med fin inlevelse och stor
lyrisk intensitet, även om framställningen måhända var stämd väl entonigt i moll,
och Hugo Björne som lame Fredrik, en klump genuin småländsk vardag mitt i
drömspelet. Ett verkligt fynd var slutligen unga Mai Zetterling som Cecilia.
Bristande scenutrymme och otillräckliga tekniska resurser verkade besvärande
även vid Nya teaterns framförande av Mussets »Lek ej med elden». Här räckte inte
heller skådespelarstaben riktigt till, även om Marianne Aminoff och Willy Peters
i huvudrollerna som Camilla och Perdican visade ansatser i rätt riktning;
utmärkt var Barbro Kollberg i Rosettes lilla, men viktiga roll. Då passade Strindbergs
»Kamraterna» den lilla scenens möjligheter bättre. Här var det i stället den
lindrigt sagt egendomliga pjäsens brytning mellan komediton och hätsk äktenskaplig
uppgörelse, som framkallade ett något blandat intryck. Den gavs i stort sett bra:
Stig Järrel gjorde en säkert nyanserad Axel, vilken dessutom verkade precis så
osympatisk som figuren i själva verket är; Irma Christenson tycktes visserligen
’201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
