Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlands härförare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim (t. v.), och dess statschef, president Risto
Ryti, under krigsåret 1941.
Den stora inrikespolitiska fråga, som dominerade dagspolitiken, var nu liksom
förut snabbkolonisationen. Ett riksdagssammanträde den 3/1 hade klart visat de
meningsskiljaktigheter, som bestodo. Vid 1940 års riksdags sista sammanträde den
14/1 hade regeringen lyckats ena sig om ett kompromissförslag, men när respektive
riksdagsmän skulle höras opi detta, hade så få agrarer infunnit sig, att partiets
ministrar ej ansågo sig kunna lova anslutning till förslaget, varför någon proposition
ej kunde väntas förrän vid den nya riksdagens sammanträde den 1/2. Svenskarna
hade emellertid funnit tiden inne att återuppliva den institution, Svenska Finlands
folkting, som 1919 på tröskeln till Finlands nyvunna frihet samlades för att
råd-pläga om svenskarnas ställning. Tanken väckte allmän anslutning, vilket framgick
därav, att av Finlands samtliga 350 000 svensktalande ej mindre än 150 000 röstade
vid valen till folktinget, där Åland ej var företrätt. Tinget sammanträdde den 21/1.
Bland de motioner, som inlämnades och antogos, märktes särskilt en,
undertecknad av framstående män, med förslag om förhandlingar med den finska
majoriteten »i syfte att en gång för alla få den gamla nationalitetskampen avlöst av en
samförståndsfred». Vidare märktes fem konkreta förslag rörande kolonisationen, vilka
godkändes före tingets avslutande den 30/1. De gingo ut på att i varje kommun
skulle för snabbkolonisation få uttagas högst 10 procent av den välodlade jorden,
att terminen för anskaffande av ersättningsjord utsträcktes till minst ett år och att
nyodling i stor skala skulle främjas. Vidare skulle lantarbetarnas ställning
tryggas, den språkliga karaktären i svenskbygderna bevaras och en organisation
tillsättas, som tillvaratoge de svenska jordägarnas praktiska intressen. Dessa
synpunkter framlades, sedan finska riksdagen den 1/2 öppnats, av en deputation för
statsministern den 7/2.
Vid de följande riksdagsdiskussionerna kring snabbkolonisationen skärptes i
hög grad tonen, medan avgörandet rörande den så kallade vederlagsjorden lät
vänta på sig. Först den 9/3 ansåg sig regeringen kunna lämna en proposition om
sådana ändringar i snabbkolonisationslagen, att de kunde vinna godkännande hos
alla riksdagsgrupper. Den avsåg, att rätten för bolag att lämna vederlagsjord för
de arealer, som ursprungligen utmätts för snabbkolonisation, praktiskt taget skulle
uteslutas, vidare att de evakuerade jordbrukare, som på egen hand skaffat sig lant-
’362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
