Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brukslägenheter, vilkas storlek icke
upp-ginge till det i lagen förutsatta minimum,
skulle få rättighet att av kringliggande
arealer skaffa sig nödigt tillskott.
Slutligen föreslogs, att en större areal
skogsmark skulle tilldelas
snabbkolonisations-lägenheterna i norra Finland. Vid
propositionens föredragande för remiss till
utskott framfördes en del svenska
betänkligheter mot vissa ändringar, som företagits
i de av svenskarna framförda förslagen.
Några dagar senare uppställde svenskarna
propositionens godkännande som villkor
för fortsatt medverkan i regeringen, ett
krav inför vilket agrarerna ej kunde
förhålla sig passiva. Närmast syntes
åsikterna bryta sig kring vederlagsjorden. Vid
den fortsatta behandlingen gjorde den
svenska partigruppen godkännande av
frågan om utsträckning av tiden för
anskaffande av vederlagsjord till villkor för
fortsatt medverkan i regeringen, som även
förordade denna punkts godkännande.
Den förkastades emellertid den 9/5 av
riksdagen med 146 röster mot 25, varför svenska folkpartiets representant i regeringen,
inrikesminister von Born, inlämnade sin avskedsansökan. Han efterträddes den
13/5 av bankdirektör Toivo Horelli, finska högern-samlingspartiet. Samma dag
godkändes slutligen lagen om snabbkolonisation. Det var agrarerna med ledarna
Niukkanen och Hannula i spetsen som närmast buro ansvaret för
ändringsförslagets fällande. Vid svenska folkpartiets den 25/5 i Jakobstad öppnade partidag
konstaterades, att förtroendet för riksledningen allvarligt rubbats, men att ej dess
mindre svenskarna lojalt skulle göra sin plikt.
Ett annat lagförslag, som även vållade segslitna debatter, var »maktlagen», som
gav regeringen vidsträckta befogenheter att reglera näringslivet, då de fullmakter
lagen om krigstillstånd gav i vissa punkter ansågos otillräckliga och ägnade att
göra förvaltningsapparaten svårskött. När lagen den 1/4 började debatteras,
förklarade statsministern, att regeringen ansåg dess antagande som en nödvändighet.
Det var främst på agrarhåll man opponerade sig, men även från svenskt håll
gjordes invändningar. Under riksdagsförhandlingarnas gång mattades emellertid
motståndet, och den enda ändringen i propositionen blev, att lagens giltighetstid
utsträcktes till 1942 års utgång. Ursprungligen hade den avsetts skola gälla till 1941
års slut. Den antogs den 29/4 med 147 röster mot 33. Den lagstadgade 5/6 majoriteten
nåddes sålunda med blott en rösts övervikt.
Folkförsörjningsminister V. A. Kotilainen avgick den 17/4 på grund av sjukdom
och efterträddes av lantbruksrådet V. A. Arola. På grund av det ökade arbete
kriget medförde för detta ministerium utsågs den 29/10 dr Henrik Ramsay till
biträdande folkförsörjningsminister. Den 3/7 hade handels- och industriminister K. T.
Salmio ersatts av socialdemokraternas starke man, direktör Väinö Tanner.
Några oroande företeelser på extremisthåll förekommo ej under året. Regeringen
fann sig emellertid i september föranlåten att låta anhålla och senare häkta sex
sovjetsympatiserande riksdagsmän, den s. k. sexmannagruppen, såsom misstänkta
för högförrädisk verksamhet. Av samma skäl häktades även Helsingfors stads
drätseldirektör Johan Helo.
En bonde i Fjärrkarelen, som trots ryssarnas
hotelser stannat i sin by och med glädje åser
de finska s tam f ränd ernås inmarsch.
’363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
