Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1942. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v. Rune Ilalvarsson i »Beredskap», Frank Sundström och Gunn Wallgren i »Ifigenia i Tauris»
samt Gunn Wållgren och Lars Hanson i »Hamlet» på Dramatiska teatern resp. samma teaters
studioscen.
chef och Rune Halvarsons spelevinker 39 5/38 Klang, så är orsaken ingalunda att
de övriga inte skulle ha fyllt sina uppgifter väl.
Nästa program, Rose Frankens lätt sentimentala komedi »Claudia», minns man
framför allt för Inga Tidblads utomordentliga spel i titelrollen; den bortskämda
barnhustrun, som beröringen med de stora realiteterna, födelse och död,
förvandlar till kvinna, gavs med en stimulerande intelligens och en utsökt lustspelston,
som gjorde rollen till en av fru Tidblads allra bästa. I den genomgående goda
ensemblen märktes eljest mest Håkan Westergren, som spelade den allt igenom
sympatiske äkta mannen så att man verkligen kände sympati för honom.
Hamletföreställningen stördes däremot av en del mindre lyckade rollbesättningar.
Gunn Wållgren-Faustmans blomlikt mjuka Ofelia, Olof Sandborgs Polonius, där
beskäftigheten, fåfängan och narraktigheten portionerats ut i de rätta måtten,
Kåges skådespelare och Josua Bengtsons dödgrävare var egentligen de enda av
andraplansrollerna som man minns med odelat nöje. Intresset kom därför att i än
högre grad än vanligt koncentreras till titelrollen. Lars Hanson liade här
framför allt tagit fasta på det som är gemensamt för Kyds och Shakespeares prins:
överlägsenheten, den klara intelligensen. Denne Hamlet var på ett föraktfullt,
mi-santropiskt sätt road av att leka med människorna ocli ge dem sina fräna
sarkas-mer till livs. Men något felades dock i rolltolkningen: ungdomen, vekheten,
poesien. Hansons Hamlet fängslade och intresserade intensivt, men han grep inte
riktigt.
Ivar Kåge hade bett Dramatens ledning att få huvudrollen i »Swedenhielms» som
födelsedagspresent på sin sextioårsdag. Han förvaltade också presenten väl: hans
Swedenhielm hade all den vitalitet och hjärtlighet som gör detta geniala, gråhåriga
barn så oemotståndligt, och han var äkta från början till slut. Att man fick återse
Hilda Borgström i en av hennes klassiska roller, som Bohman, gjorde inte saken
sämre, och inte heller Olof Winnerstrands utmärkta teckning av ockraren Eriksson.
Efter en repris av »Gustav Vasa» som hyllning till Strindberg på 30-årsdagen av
hans död kom så den obligatoriska vårkomedien, som denna gång bar det lämpliga
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
