Svenska Dagbladets Årsbok / Tjugonde årgången (händelserna 1942) / 255 (1924-1944) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1942. Av Ellen Liliedahl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

T. v. Otto Gebühr i »Den store segraren», i mitten överst Kristina Söderbaum och Fritz van
Dongen i »Soluppgång» och därunder Mathias Wieman och Heidemarie Hatheyer i »Vem dömer?»,
t. h. Maria Holst i »Wienerblod».

etisk hållning. Tyvärr drogs filmen ned av den uppkonstruerade kärlekshistorien
mellan generalen och Marianne Skjöldebrand; här svek både
författarinspirationen och instruktionen. I titelrollen hade Edvin Adolphson rik användning för sin
auktoritet och sitt dramatiska temperament, egenskaper som i ännu högre grad
präglade dansken Poul Reumerts färgstarka porträtt av kronprins Karl Johan.
Med »Rid i natt» gav Gustaf Molander sin hittills starkaste och mognaste
filmskapelse. Hans scenario följde hängivet originalet i handling och ton, de mobergska
replikerna hade lyckligt undgått den vanliga filmdialogens banalisering och
framför allt bars bokens kärva, ursvenska frihetspatos fram med utomordentlig verkan
i suggestiva bilder. Lars Hanson, Oscar Ljung, Erik Berglund och Erik Hell fyllde
väl de ledande rollerna som Jon Stånge, Ragnar Svedje, fogden och mästerman,
medan Hilda Borgström som mor Sigga och Gerd Hagman som den onda Annika
framträdde bäst på spinnsidan, där en alltför omogen debutant, Eva Dahlbeck,
anförtrotts Botillas roll.

Ett ytterst delikat värv hade Rune Carlsten som författare, regissör och
innehavare av pastor Gregorius’ roll i »Dr Glas», och han fullgjorde det med ovansklig
ära. Överflyttningen till film hade verkställts inte bara med pietet utan med sant
artistisk känsla för berättelsens litterära och stämningsvärden och påfallande god
smak i bildgestaltningen av dess mera ömtåliga partier. Ett smältande vackert foto
och ett lika intelligent som kultiverat spel av Georg Rydeberg i titelrollen och
Irma Christenson som fru Gregorius bidrog till helhetsintrycket av filmen, vilken
gav ett ovanligt och glädjande bevis på mognad och konstnärlig säkerhet i svensk
produktion. På »Himlaspelet», Rune Lindströms dalmålning för scenen översatt
till ett fylligare och mera dramatiskt bildspråk, hade filmbearbetaren och
regissören Alf Sjöberg tryckt sin stämpel. Det betydde att spelet förlorat en hel del av
sin naiva enkelhet och vädjade mindre till åskådarens fantasi, men i gengäld hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>