Svenska Dagbladets Årsbok / Tjugonde årgången (händelserna 1942) / 257 (1924-1944) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1942. Av Ellen Liliedahl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

T. v. S. Lemesjev och N. Konovalov i »Vägen till stjärnorna», t. h. Ebbe Röde och Illona
Wieselmann i »Urspårad», därunder Max Dearly i »Siste miljardären» och Lilian Ellis i »Alla gå
kring och förälska sig».

som författare och Gunnar Olsson som regissör dock handskats alltför nonchalant
med den historiska verkligheten. Filmens ganska ringa underhållningsvärde
försonade icke med anakronismerna och den olust man erfor inför poeten Wivallius’
återuppståndelse som enkel farsfigur. »Det är min musik» hette en välmenande
men ganska blek liten musikkomedi, och blek var också den filmatisering av Marika
Stiernstedts fängslande roman »Man glömmer ingenting», som framfördes i regi
av Åke Ohberg och med Edvin Adolphson, Gerd Hagman och Marianne Löfgren i
huvudrollerna. Endast den sistnämndas hänsynslösa och psykologiskt
övertygande framställning av den olyckliga drinkerskan Alice Segervind skänkte intresse
åt filmen. En av årets Bauman-filmer var ägnad Albert Engströms »Rospiggar»,
med miljö och typer tagna på kornet, ofta drastisk i dialogen men klen som
berättelse och genomgående onödigt rå i tonen. Liknande omdömen kunna fällas om
»Kan doktorn komma?», en verklighetsskildring från »lappmarksdoktorn» Einar
Wallquists vidsträckta domäner, dock med den väsentliga skillnaden att tonen
här var frisk och äkta utan råhet och att skildringen bars upp av en varmt human
anda. En filmoperett med titeln »Löjtnantshjärtan» av Weyler Hildebrand
visade ännu en gång att denne regissör, trots de rika resurser som ställas till hans
förfogande, knappast har de skapargåvor som förmå frambringa alster av
acceptabel smak och standard. Jules Sylvains välklingande musik sökte förgäves mildra
historiens genanta dumhet. För övrigt utfylldes den svenska repertoaren av
enklare lustspel och farser med eller utan aktuell anknytning.

Från grannländerna noteras en trevlig och gemytlig dansk operettfilm, »Alla
gå kring och förälska sig», samt ett verk av rakt motsatt karaktär, »Urspårad», en
historia ur undre världen med atmosfär och artistisk linje, anmärkningsvärd som
regidebut av Bodil Ipsen och en seger inte minst för hennes personinstruktion.
Finland skickade en dramatisk krönika, »Under knutpiskan», som i rapsodisk form
skildrade 100 år av ryskt förtryck, och »Timmerkungens son», ett kraftfullt och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>