Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallats till Oslo, om möjligheterna att bilägga kyrkostriden. Av Norges över 1 000
präster var det vid nämnda tidpunkt endast ett sextiotal, som alltjämt togo order
från de norska statsmakterna. Någon uppgörelse kom emellertid ej till stånd, då
Norges kyrka endast ville förhandla, ledd av Berggrav. Den 28 juni förrättades de
två första biskopsinstallationerna enligt nyordningen i Vor Freisers kirke i Oslo.
Dessa följdes av en protest från Norges biskopar, som förklarade, att de nyinvigda
ej voro kallade till detta ämbete, utan invigda rakt emot kyrklig lag och ordning.
Quislingmyndigheterna blevo nu betänksamma, och planerad invigning av
ytterligare ett antal quislingbiskopar uppsköts. Den 25 juli hölls ett biskopsmöte i Oslo,
där samtliga sex ordinarie biskopar närvoro med undantag av biskop Berggrav,
som alltjämt hölls under bevakning. Mötet utsände ett upprop till Norges präster,
kyrkoråd och församlingar, vari kungjordes, att en ny kyrklig styrelse under
namnet »Den midlertidige kirkeledelse» tillsatts med uppgift att stå i spetsen för det
kyrkliga arbetets återupptagande enligt lagliga normer. Denna sammanslutning
fungerade som den kyrkliga oppositionens officiella organ. Dess tillkomst och
myndigheternas försök att inleda förhandlingar ansågos vittna om att kyrkan
vunnit en slutgiltig seger med praktiskt taget obruten front inåt och utåt.
Quis-ling beslöt dock i början av augusti att upplösa »Den midlertidige kirkeledelse»,
men beslutet sattes aldrig i verket. Tvärtom gjordes nya försök till förhandlingar,
men dessa blevo resultatlösa. Många norska präster förvisades av myndigheterna
från sina ämbeten. Å andra sidan möttes quislingbiskopar och quislingpräster av
så kompakt motstånd i stiften, att de drogo sig tillbaka från sina ämbeten. Så var
exempelvis fallet med den nye Bergenbiskopen.
Lärarna hade, som förut nämnts, protesterat mot de nya quislingska
undervisningsmetoderna, och 70 à 80 procent av dem begärde sitt utträde ur den nya
organisationen Norges lærersamband. Myndigheterna svarade med att utskriva
tusentals norska lärare till »samhällsnyttigt kroppsarbete», d. v. s. tvångsarbete i norra
delarna av landet. Transporter försiggingo under upprörande förhållanden. I
slutet av mars utfärdades en skrivelse, vari förklarades, att de lärare, som ej
inträdde i organisationen, kunde betrakta sig som avskedade utan rättighet
till lön. Lärarna förblevo emellertid ståndaktiga, och i början av maj slog
Quis-ling till reträtt i en skrivelse till utanför lærersambandet stående lärare, som ej
tagits i fängsligt förvar eller sänts på tvångsarbete. Dessa uppmanades till
inträde i organisationen på villkor, som faktiskt gåvo dem rätt att åter utträda, om
något begärdes av dem, som stod i strid med deras politiska övertygelse och
samvete. Denna reträtt berodde på tyskt initiativ. I augusti frigavs en stor del av de
lärare, som hållits i arbetsläger, och de kunde fortsätta sin lärarverksamhet utan
att någon lojalitetsförklaring avkrävdes dem. Bränslesituationen föranledde senare
myndigheterna att stänga folkskolor och högre skolor i alla norska städer från
den 28/11.
I slutet av maj tillgrepo tyskarna tvångsutskrivning av norsk arbetskraft i stor
omfattning. Bortåt 100 000 arbetare uttogos för vägbyggnadsarbeten och
försvarsanläggningar för tysk räkning i Norge. Arbetsnedläggelser och rymningar
förekommo i stor skala samt följdes av massarresteringar. Femtiofyra timmars
arbetsvecka infördes i slutet av november. På grund av nyordning inom L. 0:s ledning
och planer på sammankallande av ett korporativt riksting lämnade i september
tusentals arbetare L. O. Aktionen avblåstes av förtroendemännen med oktober
månads ingång, enär det ansågs att syftet med protestaktionen då vunnits.
Livsmedelsläget var hela året mycket prekärt för stadsbefolkningen, medan den
producerande delen av folket, cirka 900 000 personer, hade det drägligt i fråga om
lantbruksprodukter. Drygt hälften av Norges brödsädskonsumtion, mer än en
fjärdedel av fettbehovet och hela sockermängden måste importeras från
Tyskland. Ockupationsmakten tog sitt behov inom landet av bl. a. potatis, grönsaker
och mjölk. De norska fettransonerna voro fram emot årets slut 30 gram per dag,
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
