Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1943. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v. Elsa Carlsson och Olav Riégo i »Månen har gått ned», Harry Roeck Hansen i »Fadren»
och Ernst Eklund och Barbro Kollberg i »De små rävarna», samtliga på Blancheteatern.
land, där han gav en fantasifull och säkert analyserad bild av skådespelets
verkliga huvudperson, den främmande översten. Olav Riégo som hans motpol,
borgmästaren i den besatta staden, hade inte en lika tacksam uppgift, men löste den
dock aktningsvärt. Av övriga medverkande minns man helst Elsa Carlsson som
borgmästarinnan och Claes Thelander som en neurastenisk ung löjtnant.
Efter den sedvanliga Kar de Mumma-revyn gavs på hösten Paul
Van-denberghes »Jag är sjutton år», en studie i pubertetsårens själsliv, som
kanske hade ett väl allvarligt ämne för den av författarna valda komediformen.
Här hade teaterledningen gjort det djärva experimentet att engagera en
sjuttonårig amatör för huvudrollen. Rolf Bergströms spel röjde självfallet tekniska brister;
men en naturbegåvning visade han sig dock otvivelaktigt vara, och han verkade
alls inte tillplattad ens vid sidan av så erfarna och säkra artister som Esther
Roeck Hansen och Ernst Eklund, vilka dock båda här i hög grad var till sin
fördel. Av ännu större intresse var L il li an Hell mans skoningslöst fräna
teckning av penninghungern som last i »De små rävarna». Esther Roeck
Hansen och Olav Riégo lyckades måhända inte fullt dölja sin naturliga älskvärdhet,
då de förvandlade sig till medlemmar av den utomordentligt osympatiska familjen
Hubbard; de två återstående herrarna Hubbard gjordes däremot tillräckligt
frånstötande av Hilding Gävle och Claes Thelander, den förre som en prudentlig
sadist, den senare som hans dumfräcke, lögnaktige son. Utmärkta var också Ernst
Eklunds hjärtsjuke bankdirektör och Barbro Kollbergs unga flicka.
Nya Teatern fortsatte med att presentera utländsk dramatik, lyrik och musik i
sina »rapsodier», av vilka gavs en engelsk med irländaren lörd Dunsanys
lilla tvåaktare »Arabernas tält» som huvudnummer, en tysk med Anton
Wildgans’ »I evighet amen» och en norsk med Axel Kiellands »Om
ett folk vill leva». Den sistnämnda blev förbjuden av ordningsmakten. Om
förbudet motiverats med styckets konstnärliga brister hade man eventuellt kunnat
förstå det; skådespelet var rätt grovt tillyxat. Emellertid avsåg väl förbudet i
stället själva den skakande och upprörande skildringen av livet i ett ockuperat
land, vilken grep dess mer som pjäsen spelades utmärkt, främst av Nils Kihlberg,
men också av Stig Järrel, Gunnar Björnstrand och Gunn Wållgren.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
