Svenska Dagbladets Årsbok / Tjugoförsta årgången (händelserna 1943) / 200 (1924-1944) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1943. Av Ellen Liliedahl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Överst Edvard Persson i »Livet pä landet», i mitten Gunn Wållgren och Gunnar Sjöberg i
»Kvinnor i fångenskap», Sture Lagerwall och Barbro Kollberg i »Kungsgatans samt t. h.
Marianne Hoppe och Ferdinand Marian i »Det gåtfulla leendets.

I den kvinnliga huvudrollen sågs Inga Tidblad för första gången i en henne
värdig filmuppgift, fördelaktigt utnyttjad av regissör och fotograf, och resultatet
blev även en utsökt artistisk prestation. Lars Hanson som strong
ockupationsofficer, Victor Sjöström som grånad nationalteaterchef, Lauritz Falk och Erik
Faustman som brinnande unga patrioter medverkade bl. a. till filmens framgång.

När programbytet sent omsider ägde rum på Röda Kvarn, lämnade »Det brinner
en eld» plats för ett annat filmverk av hög valör, nämligen Kaj Munks »Ordet»
i Rune Lindströms, Gustaf Molanders och Gösta Rooslings version. Fotografen
nämnes här i linje med manuskriptförfattaren och regissören, då hans
inspirerade och skickliga arbete var av mycket stor betydelse för det vackra resultatet.
Lindström hade i sin bearbetning av Munks västjydska allmogedrama med dess
inslag av religiös mysticism flyttat över handlingen till Halland, vars karga
kust- och hedlandskap inramade det mänskliga skådespelet i sköna bilder.
Motsättningarna mellan grundtvigianism och indremission hos Munk hade bibehållits genom
att göra storbonden till sträng schartauan och hans trätobroder skräddarmästaren
till frikyrkopredikant, dock av icke alltför karikerat slag. Dessa roller tolkades
av Victor Sjöström — en praktprestation i linje med hans stora gestalter från
stumfilmstiden — och Ludde Gentzel. Den ömtåligaste uppgiften, den sinnessjuke
teologen Johannes, hade Lindström själv påtagit sig och genomförde den med
stark verkan, även i den ytterst vanskliga scen där han med trons makt
återuppväcker svägerskan Inger från de döda. I sistnämnda uppgift sågs Wanda
Rothgardt med stort nöje; en fin, älskvärd och besjälad skådespelerska som hittills
orättvist förbisetts av filmen.

I årets övriga produktion från Svensk Filmindustri märktes Gustaf Edgrens
»Katrina», en flärdfri, äkta och ambitiös filmatisering av Sally Salminens
åländska epos, där Märtha Ekström gav en utmärkt gestaltning åt titelrollen. En
originalberättelse med motiv från norrländska industrikretsar av Gösta Gustaf-Jansson,
»Stora skrällen», behandlade en icke ointressant familjekonflikt; det kriminella
inslaget var dock mindre lyckat, även om huvudpersonen däri, en streber av
extraordinära mått, kraftfullt spelad av Holger Löwenadler, gav filmen dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>