Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges utrikespolitik 1944 - Invasionen - Finland ur kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det, mot vilket svenska regeringen protesterade, upphävdes den 19 juni.) Den ö
juni kom så äntligen efter långvarigt nervkrig det enorma, skickligt genomförda
och säkerligen över all förväntan lyckade landstigningsföretaget i nordvästra
Frankrike. Begynnelsesvårigheterna övervunnos i ganska långsamt tempo, men
under augusti erövrades i rasande fart största delen av Frankrike. I mitten och
slutet av september kom emellertid för de allierade ett allvarligt bakslag, som
snart visade, att förhoppningarna på en snabb seger måste skrinläggas.
Finland ur krirjet.
Högst oväntat gingo ryssarna den 9 juni till anfall på Karelska Näset. Denna
gång var det en helt annan kraft och fart i offensiven än under vinterkriget. Bedan
den 20 juni erövrades Viborg. Därefter inträdde en viss stabilisering på denna
front, men norr om Ladoga tvingades finska armén alltjämt till reträtt. Den 22
juni sökte finska regeringen, som vanligt genom svenska regeringens förmedling,
kontakt med den ryska. Fredstrevaren fick emellertid ett hastigt slut. Först blev
det alldeles tyst. Därefter meddelades från Helsingfors (den 27 juni), att Finland
ämnade fortsätta kampen på Tysklands sida, och att tyskarna utlovat hjälptrupper
till södra Finlands försvar. Orsaken härtill var att tyske riksutrikesministern von
Ribbentrop under midsommaren besökt Helsingfors och därvid omvänt
presidenten Ryti, som tillsammans med statsministern fattat sitt beslut utan riksdagens
hörande. Bland annat liade han lovat, att Finland icke skulle sluta separatfred
utan Tysklands hörande, en förklaring som den 2 juli avgavs av statsminister
Linkomies. Då det emellertid blev uppenbart, att tyskarna både i väster och
särskilt i öster fortsatte att lida högst betänkliga motgångar, stärktes
»fredsoppositionen» i Finland. Sedan Narva erövrats av ryssarna den 26 juli och Förenta
staterna tre dagar senare brutit med Finland, följde uppseendeväckande händelser.
Den 1 augusti avsade sig Ryti sitt ämbete och Mannerheim utsågs av riksdagen
till hans efterträdare. De tyska trupperna i södra Finland började omedelbart
utskeppas. Den 8 augusti avgick statsminister Linkomies och efterträddes av förre
ministern Hackzell.
Avsikten med dessa ombyten på de högsta posterna var naturligtvis att
åstadkomma Finlands utträde ur kriget. Därmed gick det emellertid ganska långsamt.
Den 17 augusti besöktes Mannerheim av tyske generalfältmarskalken Keitel, som
otvivelaktigt kom i syfte att kvarhålla Finland i det tyska förbundet. Några dagar
senare sökte emellertid finska regeringen, återigen genom förmedling i Stockholm,
kontakt med ryska vederbörande, och den 2 september förklarades, att Finland
brutit med Tyskland. Två dagar senare inträdde vapenvila vid finsk-ryska fronten.
Den 6 september reste statsminister Hackzell i spetsen för en delegation till
Moskva. Han blev emellertid genom slaganfall förhindrad att deltaga i
förhandlingarna om vapenstillestånd mellan Finland och de allierade. Detta slöts den
19 september.
I villkoren ingick, att finska stridskrafter skulle medverka vid tyska arméns
utdrivande ur Finland. Redan före vapenstilleståndets inträdande började
emellertid sammandrabbningar mellan de tidigare vapenbröderna, först vid Högland, då
tyskarna anföllo, därefter i norra Finland. I Tornedalen, alldeles inpå svenska
gränsen, rasade under flera veckors tid fullt krig med början vid månadsskiftet
september/oktober. Att så skulle ske kunde förutses; därför hade redan från
månadens mitt en ström av flyktingar från Nord-Finland gått över svenska gränsen.
Att mottaga dessa olyckliga grannar erbjöd svenska vederbörande ett allvarligt
problem, som man dock framgångsrikt lyckades bemästra.
Under hela denna intensiva politiska och militära händelseutveckling stod
Sverige i huvudsak blott som åskådare. I egenskap av Finlands skyddsmakt i
Ryssland och Rysslands i Finland hade Sverige emellertid tjänstgjort som förmedlare
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
