Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strategisk uppmarsch på avtalsfronten. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sommarens valkampanj och
under hösten manifesterades
i allmän avtalsuppsägning.
Redan vid höstkvartalets
början blev det uppenbart, att
arbetarparten hade för avsikt
att avveckla den vapenvila på
arbetsmarknaden, som under
krisåren dittills rått; några
ramavtalsförhandlingar
kommo icke heller till stånd.
Jordbruket och skogsbruket —
vilka näringsgrenar ju intaga
en särställning inom
näringslivet — fingo visserligen nya
avtal, vilka tillsammans
omfattade 100 000 arbetare. Men
inom Svenska
arbetsgivareföreningens område, d. v. s.
den egentliga industrien,
hade vid årsslutet nya avtal
undertecknats endast för cirka
9 000 arbetare vid de
mellansvenska gruvorna, varjämte
en preliminär uppgörelse
träffats för cirka 2 000
arbetare vid småglasbruken. Det
återstod alltså att få nya avtal för ytterligare omkring 360 000 industriarbetare. Nya
avtal saknades även för bl. a. 25 000 kommunalarbetare och ungefär 10 000 i
Sjöfolksförbundet organiserade anställda. Till öppen konflikt hade det dock gått
endast i slakteri- och charkuteribranschen — och tills vidare endast i Stockholm —
där omkring 1 000 anställda nedlade arbetet i slutet av november och fortsatte med
strejken trots upprepade medlingsförsök, även av särskild förlikningskommission.
För huvudstadens mjölkdistribution hade likaledes varslats strejk, men den hade
uppskjutits i samband med upprepade medlingsförsök.
Genom publicering under höstens lopp av socialstyrelsens statistiska
undersökning av timförtjänsternas förändringar under kriget blev det konstaterat, att
vid 1943 års utgång reallönen sänkts med 8 procent. Om man höll sig till siffrorna
för arbetarna inom den »egentliga industrien» blev det endast 6 proc. Dessa
uppgifter kunde LO:s egen statistikavdelning komplettera med en uppskattning av
lönelägets förändringar jämväl under 1944, varigenom påvisades att penninglönen
för samtliga arbetare hade stegrats med 33 proc., vilket — om hänsyn togs till
höjningen av levnadskostnadsindex under samma tid — betydde en
reallönesänkning av 6 proc. sedan 1939. För den egentliga industrien hade emellertid reallönen
sänkts med endast 5 proc. Om i denna kalkyl medtogos de förmåner, som
livsmedelsrabatterna innebära, kunde det alltså sättas i fråga, om generellt sett
arbetarnas reallöner överhuvudtaget blivit sänkta under krisåren.
I årets sista konselj tillsattes tvenne nya förlikningskommissioner, av vilka den
ena avsåg mjölkkonflikten. Den andra fick närmast i uppdrag att medla vid de
mekaniska verkstäderna, vilka med sina 120 000 arbetare representerade den
största avtalslösa storindustrien, men den ansågs komma att utgöra stommen för
en i större sammanhang fortsatt medlingsverksamhet.
Den i december tillsatta medlingskommissionen för
slakterikonflikten i Stockholm. Från vänster: advokat Per Westling, landshövding
Olle Ekblom, ordförande, och stiftsjägmästare Erik Wesström.
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
