Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmen 1944. Av Ellen Liliedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den svenska kostymfilmen slog definitivt igenom, och Svensk Filmindustri
bidrog med ett par komedier av god underhållningsklass, Karl Ragnar Gierows
gustavianska äventyrshistoria »Kungajakt» i Alf Sjöbergs regi och Hertha Odemans
»Klockan på Rönneberga», som filmbearbetats och regisserats av Gunnar
Skoglund. I båda framträdde Lauritz Falk fördelaktigt som en på samma gång käck
och romantisk älskartyp. »Den osynliga muren» hette en av Gösta Stevens
omdiktad filmversion av en roman av Marika Stiernstedt, behandlande förhållanden i
ett ockuperat land; filmen var icke helt lyckad men erbjöd i sina bästa avsnitt
en rivande och dramatisk underhållning av internationellt snitt.
Aktuella och till världskriget anknutna filmer voro bl. a. Sandrew-Baumanfilms
»En dag skall gry» i Hasse Ekmans regi och efter manus av Sven Stolpe,
Terrafilms »Excellensen» efter Bertil Malmbergs märkliga scendrama, ävenledes med
Hasse Ekman som regissör, Svensk Talfilms »Lev farligt» med Lauritz Falk i
huvudrollen och som debuterande regissör, Kungsfilms »Mitt folk är icke ditt»,
där Gunnar Björnstrand gjorde en anmärkningsvärt god prestation i sin första
huvudroll på film, en tysk ockupationsofficer. Av dessa ägde dock »Excellensen»
ensam ett högre litterärt-konstnärligt värde.
Titi årets bästa filmer hörde Wivefilms »Tåg 56», utbyggd efter en radiopjäs
av-Herbert Grevenius i ett utmärkt manuskript av Anders Henrikson och Barbro
Alving. Ett dramatiskt triangelmotiv hade här flätats in i en livfull och
övertygande yrkesmiljö, järnvägsmannens, och de bärande rollerna — Henrikson,
Aino Taube, George Fant — liksom uppgifterna i andra planet utfördes mycket
väl. Regien var Henriksons. En i många avseenden intressant och ovanlig film var
Bertil Malmbergs »Flickan och Djävulen» (Terrafilm) med motiv från
häxprocessernas Hälsingland.
Två kostymfilmer av god halt voro Nordfilms »Jag är eld och luft» efter Fritz
Thoréns roman samt Luxfilms »Räkna de lyckliga stunderna blott». Den stora
kvinnliga huvudrollen i den förra översteg i väsentlig mån Viveca Lindfors’
dramatiska förmåga, men förnämligt spel presterades i stället av Stig Järrel, Anders
Henrikson — som även var regissör med den äran — och Olof Winnerstrand.
I »Räkna de lyckliga stunderna blott» hade det kvasiromantiska »mannen av börd
och kvinnan av folket»-motivet i Rune Carlstens regi fått en rent av maupassantsk
anstrykning, och tidstonen hölls fint och artistiskt. Sonia Wigert visade stark
inlevelse och ett själfullt vibrerande, uttrycksfullt spel i huvudrollen.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
