Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Märkligare dödsfall i Sverige 1944
- K. G. Westman
- Hans Larsson
- Helge Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en professor i rättshistoria under många år sitter som lagutskottets ordförande och vid sin
avgång från lärostolen bekläder justitieministerns ämbete.
Den svenska rättshistoriska forskningens tradition har skildrats av K. G. Westman med stark
inlevelse. Själv förde han på ett förnämligt sätt denna tradition vidare.
Hans Larsson.
En av de aderton i Svenska akademien, professor Hans Larsson, avled den 16
februari. Han var född 1862. I Svenska akademien vann han inträde 1925 efter
biskop Gottfrid Billing. Vid hans bortgång ägnade professor Einar Löfstedt honom
några minnesord i Svenska Dagbladet. Han skrev bland annat:
Hans Larssons personlighet och hans skrifter hade bud till oss alla, och den ställning han intog
inom hela vårt bildningsliv var någonting ganska enastående. Medan de flesta av hans kolleger
voro professorer i filosofiens historia, var han filosof, vishetslärare, sokratiker. Han kunde vara
lika skarp i begreppsanalysen som någon annan, men sin främsta uppgift såg han i att göra de
stora filosofiska grundproblemen levande för vårt folk.
Det vore meningslöst att fråga vilken av Hans Larssons skrifter som är den yppersta eller
vilken av hans ideer som är den originellaste. Men jag vet få tankar så karaktäristiska för honom
som den han på ett ställe uttrycker ungefär så: i varje liten fråga ligger en stor fråga, bakom
varje aktuellt problem ligger ett metafysiskt problem. Yttrandet skulle kunna vara av Platon.
Dess innebörd är det gamla sokratiska kravet att följa varje spörsmål till dess upprinnelse, att
skala fram själva idékärnan ur det tillfälliga och tidsbetingade. Få ha rest detta krav även i
dagsdiskussionen med sådan stillsam men ihärdig styrka som Hans Larsson.
Om Platon påminner han också däri, att mycket av del han säger ibland kan tyckas på ett
egendomligt sätt enkelt. Men denna enkelhet är endast skenbar; den är liksom den stora diktens
enkelhet resultatet av en inre reningsprocess. Där bakom finns spänningen, fast utan stora ord
och åthävor. Och slutligen är där ännu något annat. I Poesiens logik yttrar Hans Larsson om
några rader av Goethe, som förefalla så enkla att man tycker att även en mindre stor skald borde
kunnat skriva dem: »Men det kommer här någonting till: man känner en människas andning i
dem». En sådan andning förnimmes i allt vad Hans Larsson skrivit, från de estetiska
ungdomsmeditationerna med deras mjukt beslöjade luft till de mera salta politiska broschyrerna.
Till hela sin åskådning var och förblev Hans Larsson en utpräglat frisinnad man till det sista,
men just därför var intet mer främmande än att tänka efter majoritetsbeslut och partischabloner.
Helge Almquist.
Riksarkivarien Helge Almquist avled den 29 februari. Han var född 1880,
studerade i Uppsala, där han blev docent i historia 1907. Åren 1915—26 var han
professor vid Göteborgs högskola i samma ämne och blev sistnämnda år riksarkivarie.
Vid hans bortgång skrev docenten Bengt Hildebrand bland annat följande i
Svenska Dagbladet:
Den svenska hävdaforskningen mister i Helge Almquist en av sina mest framstående
representanter. Stort uppseende väckte han redan med sin doktorsavhandling i Uppsala 1907 om Sverige
och Ryssland 1595—1611, som Harald Hjärne belönade med högsta betyget — det enda laudatur
Hjärne i dylikt fall gav — samt docentur. Almquist, som hade en grundlig filologisk utbildning
i slavistik, visade där bl. a. den bredd i intressen och beläsenhet, som var ett av hans mest
framträdande drag och varigenom nya, viktiga vetenskapliga skördar vunnos. Efter Hjärnes död
framstod Almquist som Sveriges främste kännare av östeuropeisk historia.
Almquists göteborgstid ledde honom också in på stadshistoria. Få utomstående kunna göra sig
en föreställning om det överväldigande forskningsarbete, vilket föregick hans stora »Göteborgs
historia till 1718», som i två digra band utkom 1929—34. Det blev ett av vår hithörande litteraturs
mest monumentala verk med rik belysning även av en rad allmänna social-politiska frågor, t. ex.
framväxten av en stor ledande ofrälse högreståndsklass.
Som historiker utmärktes Helge Almquist av genomträngande kritisk skärpa, ovanligt djup och
vidsträckt lärdom, stor exakthet och sällsynt behärskning av stoffet. Hans lysande, i flera
avseenden geniala begåvning förenades med ett i grunden sensibelt konstnärstemperament.
Sammansmältningen av världshistoriska perspektiv med livgivande, konkreta detaljer gav åt hans eleganta,
högt kultiverade och med åren alltmer förfinade stil en starkt särpräglad form, som gjorde
läsningen av hans skrifter till en sällsynt njutning.
Som riksarkivarie verkade han särskilt för Riksarkivet som vetenskaplig institution, bl. a.
genom ordnandet av förut oordnade handlingar, sigillvårdens organisation, fortsättandet av de
viktiga, lärda publikationsserierna och upptagandet även av en ny sådan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:08:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svda/1944/0258.html
