Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskriget 1944 - De ryska offensiverna under vinterskedet - Stormningsförsöken på den italienska fronten - Ny allierad front och framryckning i väster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De ryska offensiverna under vinterskedet.
Den vid årsskiftet pågående ryska vinteroffensiven över östfrontens södra del
nådde 3/1 den polska gränsen söder om Pripetområdet. I mitten av januari (15/1)
anföllo ryssarna också på Leningradfronten och lyckades efter kort tid bryta
igenom det tyska försvaret söder och sydöst om Leningrad. Offensiven drog
småningom också med sig fronterna norr och söder om limen så att de ryska
styrkorna redan efter tre veckor nådde Peipus. Tyskarna lyckades dock i mitten av
mars i höjd med Velikaja—Peipus—Narova hejda den ryska framryckningen mot
Baltikum och hade därmed för tillfället avvärjt den ryska
överflyglingsopera-tionen i norr. I början av april (11/4) igångsatte ryssarna från norr och öster
samtidiga anfall mot Krim med resultat att halvön runt om Sevastopolområdet efter
kort tid hade återtagits. Sevastopol föll 9/5 och kort tid därefter hade de sista
tyska styrkorna fördrivits från Krim. I slutet av april hade det skede, som skulle
kunna betecknas som de egentliga vinteroffensiverna avslutats och under den
närmaste månaden följde endast lokala framstötar på de skilda delarna av den
långa fronten.
Stormningsförsöken på den italienska fronten.
Efter 1943 års framryckning över södra (felen av Italien hejdades den allierade
offensiven av starka tyska försvarsställningar i ungefärliga linjen
Pescara—Cas-sino—Gaetabukten. Under vintermånaderna hade allierade styrkor efter hand
avlöst varandra i försöken att storma de tyska ställningarna kring Cassino vid
mynningen till Liridalen. Den 22/1 försökte de allierade en omfattning mot det
tyska försvarets västra flygel genom att landsätta några fördelningar vid Nettuno
och Anzio söder om Rom. Tyskarna lyckades trots total överraskning hindra
landstigningen att övergå i snabb framryckning. Först i mitten av maj (12/5) lyckades
de allierade att efter koncentrerad bomb- och markeldsinsats bryta tyskarnas
motstånd sydväst om Cassino och vid denna stad. Det tyska försvaret vek nu snabbt
mot norr utan att bjuda nämnvärt motstånd förrän i höjd med Arnodalen. Vid årets
slut hade de allierade efter hårda strider nått fram till omedelbar närhet av
Bologna samt vid adriatiska kusten nått in på Poslätten. Tyska motanfall av lokal
karaktär hade på frontens västra del kastat de allierade tillbaka några kilometer.
Tyskarna syntes icke vilja uppge sitt försvar söder om Poslätten och från
allierad sida tycktes man efter det anfallet kommit i gång i västra Europa fästa
mindre avseende vid fronten i Italien och där hålla endast så pass stora styx’kor
att tyskarna alltjämt tvingades binda ett tjugotal fördelningar på denna front.
Ny allierad front och framryckning i väster.
Den 6 juni eller så gott som på dagen fyra år efter reträtten från Dunkerque
igångsatte de allierade västmakterna sin invasion mot den tyska atlantställningen.
På kusten av Normandie mellan floderna Orne och Vire landsattes från luften och
sjön ett tjugotal fördelningar, vilka bildade ett par tre större brohuvuden. De
luft-landsatta styrkorna angrepo de närmast varande tyska reserverna och hindrade
dem att ingripa vid kusten. Den under året allt intensivare franska
motståndsrörelsen trädde öppet i verksamhet och kunde genom angrepp mot broar,
driv-medelsförråd och fordonsparker fördröja de starkare tyska reservernas
förflyttning mot stridsområdet i Normandie. Allt detta samverkade till att
landstignings-styrkorna kunde få fast fot och tillfälle att nedkämpa det främsta tyska
kustför-svaret. De skilda brohuvudena från Orne i öster till Cotentinhalvön i väster kunde
dock först efter mycket sega strider förenas till en gemensam front. Tio dygns
synnerligen svår sjöhävning hotade dock försörjningen av de landsatta
stridskrafterna.
Först 25 7 hade det allierade brohuvudet givits sådant utrymme, bl. a. genom
’280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
