Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1945. Av E. W. Olson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teateråret 1945.
Av E. W. OLSON.
En återblick på det stockholmska teaterlivet 1945 är ägnad att erinra en om
vad som saknades snarare än vad som gavs. Framför allt började man
alltmera sakna en teater, som i stil med Svenska teatern på sin tid vore i stånd att
erbjuda en för alla parter hälsosam konkurrens med Dramatiska teatern. Vad de
verksamma privata talscenerna i huvudstaden kunde åstadkomma var långtifrån
tillfredsställande.
Man hade svårt att hitta något slags linje i Dramatiska teaterns programval.
Klassikerna lyste endast med sin frånvaro. Strindberg syntes vara lagd på hyllan.
Den svenska dramatiken företedde ingen blomstring på de bräder, som på
natio-nalscenen föreställer världen. Karl-Ragnar Gierows spirituella och mycket
väl-spelade lustspel »Av hjärtans lust» kunde möjligen betraktas som ett
undantag. Ivan Oljelunds pjäs om reduktionskungen »K a r 1 X I» med dess vacklande
stil fick sitt huvudsakliga intresse genom Lars Hansons glänsande tolkning av
titelrollen, medan slutligen Hjalmar Söderbergs »Ödestimme n», framletad
och med mer än svärsonlig energi lanserad av Rune Carlsten, framför allt väckte
beundran för den intelligente författarens framsynthet; skriven 1914 skulle den
ha haft full aktualitet 1939. Ett berömvärt grepp var framförandet i Olov
Molanders regi av Kaj Munks »En idealist», där teatern triumferade med en så
lysande ensemble som Lars Hanson, Tora Teje och Märta Ekström. Tre franska
pjäser, två på stora scenen och en på studioscenen, anknöt till en gammal fin
tradition. Francois Mauriac, som först vid mycket mogna år började skriva dramatik,
representerades av sin »A s m o d e u s», en studie i den ondska, som är den
naturliga människans arvedel, medan den habile Armand Salacrou på studion fick sin
»Fästmännen från Le Havre» framförd, en fin-de-siècle^pastisch,
som spelades ined den tillbörliga självironien. Vida mera intressant var Jean-Paul
Sartres »Flugorna», som i sämsta fall uppfattades som ett förbryllande
utstyrselstycke (skulpturprofessor Gråte hade gjort dekorationerna) och i bästa fall som
en förklädd ockupationspjäs, medan dess egenskap av litterärt och filosofiskt
program — »existensialismen» med rötter hos Kierkegaard —- i allmänhet förbisågs.
Här ovan antyddes studioscenen. Den invigdes i april med 0’Neills »Alla Gu ds
Larn har vingar», i och för sig ett programlöfte som inte infriades. Studion
hade icke »studiokaraktär», utan fungerade helt enkelt som avlastningsscen. De
två svenska stycken, som här fick premiär, var Vilhelm Mobergs »Vår ofödde
s o n», som då redan spelats i Göteborg, Malmö och Helsingfors, en utmärkt
spelpjäs och en av författarens bästa, samt Einar Thoréns lustspel »S å n g g u d i
n-n a n», ett löftesrikt amatörarbete.
De privata teatrarnas bidrag till allvarligare syftande teaterhändelser var, som
antytts, blygsamma. Vasateatern levde under våren på ett Max Hansen-gästspel i
»En förtjusande fröken» och under höstsäsongen på ett gästspel av
Alice och Ernst Eklund i en obetydlig engelsk komedi: »Olivia» av Terrence
Rattigan. Blancheteatern, som tidigare förmedlat intresseväckande amerikansk
dramatik, låt vara av inte precis högsta litterära klass, spelade Lillian Hellmans
»Det blåser en vind» och Rachel Chroters’ »När kvinnor mötas»
innan det blev tid att underhålla publiken med den obligatoriska Kar de
Mamma-revyn, för att slutligen söka väcka ett artificiellt liv i Wildes
dammiga »Mr Ernest», nu efter danskt mönster kallad »B u n b u r y».
Starkare ambitioner mötte man på Nya teatern, som bjöd sin publik spelårets
måhända intressantaste upplevelse, Tjechovs »Tre systrar», en föreställning
full av liv och konstnärlig vilja. En mera sensationsbetonad framgång hade Kirk-
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
