Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt. Av redaktör E. W. Lundgren - Riksdagens vårsession
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan; förslag 0111 de direkta skatternas utformning skulle framläggas först senare.
Driftsbudgeten upptog inkomster på 3 257 miljoner kr., utgifter med 3 258 miljoner.
Beräkningen utgick från att ingen sänkning av skattesatserna skulle äga rum, och
att omsättningsskatten tills vidare skulle behållas. Under denna förutsättning
hade ett överskott på 300—400 miljoner kr. uppkommit, om icke uppbördsreformen
(d. v. s. källskatten) hade medfört en förskjutning av skattebetalningen under
första halvåret 1947. Försvarshuvudtiteln hade gått ner till 900 miljoner. De civila
utgifterna steg väsentligt, bl. a. genom provisoriska löne- och pensionstillägg för
statstjänarna. Flertalet ransoneringar väntades skola ha upphört när det nya
budgetåret inträdde.
Remissdebatten tog två dagar i anspråk. I första kammaren vädjade
högerledaren hr Domö till socialdemokraterna att avstå från socialiseringsplanerna.
Statsminister Hansson svarade med att betyga sin samarbetsvilja och försäkrade,
att regeringens strävanden
f. n. var begränsade till
efter-krigsprogrammet, som enligt
hans mening icke var något
socialiseringsprogram. I
andra kammaren efterlyste
högerns gruppledare hr
Skoglund finansministerns andra
försvarslinje för
penningvärdet, sedan den första, d. v. s.
lönestoppet, hade uppgivits.
Han begärde en fullständig
plan, som även skulle
innefatta ett finansieringsprogram
för de sociala reformerna.
Folkpartiledaren hr Ohlin
uttryckte samma önskemål.
Finansministern förklarade, att
under en högkonjunktur
kunde man icke underbalansera
budgeten hur som helst. De
nya utgifterna finge icke gå
längre än som vore absolut
nödvändigt; alla gamla
utgifter finge icke stå kvar
orubbade bredvid de
planerade nya.
Trontalet framhävde »det
önskvärda i att utan
dröjsmål skrida till förverkligandet
av det uppställda reformprogrammet». Vid ett möte med Stockholms
arbetarkommun den 4 februari förklarade socialminister Möller, att Sverige i
början av 1950-talet skulle vara en social mönsterstat, som vi skulle kunna
visa för hela världen. Möller berörde vid detta tillfälle valet mellan
socialvårdskommitténs alternativ II och III beträffande folkpensionsreformen
och sade sig vilja dämpa entusiasmen på sina håll för alternativ III, d. v. s. det
förslag, enligt vilket behovsprövningen skulle i största möjliga utsträckning
avskaffas. Alternativ III hade inom socialvårdskommittén på ett tidigt stadium
vunnit anslutning från kommitténs två högerrepresentanter, hrr Skoglund och
Hagård. Den 6 februari gav högerledaren hr Domö i ett tal ett bestämt förord
Från konungens konselj på Särö den 25 juli. Frän
vänster: statsråden Zetterberg och Erlander, konung Gustaf
samt statsråden Myrdal och Nilsson. I bakgrunden
konungens värd kabinettskammarherre James Keiller (t. v.)
och adjutant överstelöjtnant Nils von Heijne.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
