Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atombombens provår. Av Ansgar Roth - Jättefontän av radioaktivt vatten dränkte målflottan - Den internationella kontrollen av atomenergien ett svårlöst problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
meter, och syftet var att utröna vidden av de skador som under sådana villkor
skulle uppstå under vattenlinjen på fartygen. Eruptionen fick denna gång en
annan karaktär än tidigare. Ofantliga vattenmassor virvlades upp ur djupet och
bildade en mäktig pelare av 1 700 m höjd och en bredd vid basen av över 700 m.
Pelaren utbredde sig åt sidorna som ett väldigt paraply, och från detta strömmade
en syndaflod av radioaktivt vatten, som dränkte hela omgivningen i sitt giftiga
flöde. Två slagskepp, ett stort hangarfartyg, tre landstigningsbåtar och ett halvt
dussin ubåtar nära centrum sänktes, medan åtminstone ett slagskepp på 1 500 m
avstånd, en kryssare och ett transportfartyg skadades av ett 90-tal fartyg i
målflottan. Inalles sänktes fartyg imed ett tonnage av 95 220 t, fyra gånger mer än vid det
föregående experimentet. Om de skadade fartygen varit bemannade, hade
säkerligen ingen på däck blivit vid liv. Det dröjde länge, innan någon tilläts gå
ombord på fartygen. Men inte heller denna gång dödades eller skadades någon enda
man av den talrika styrkan. I den ursprungliga planen ingick ett tredje
experiment, varvid homtoen skulle sprängas på stort djup, kanske ett par tusen meter i
oceanen. Men detta uppsköts på obestämd tid, vilket enligt uppgift berodde på att
man inte kunde hålla en tillräckligt stor styrka samlad under längre tid.
Kostnaderna för dessa omfattande försök uppgick till många miljoner dollar, och det
sistnämnda experimentet ansågs ha större intresse ur vetenskaplig än militär
synpunkt.
Den internationella kontrollen av atomenergien ett svårlöst problem.
Ett betydelsefullt förslag till internationell kontroll av atomenergien framlades
i mars 1946 av Förenta staternas dåvarande utrikesminister James F. Byrnes.
Betänkandet, som utarbetats av en kommitté med den framstående industrichefen
D. Lilienthal som ordförande, upptogs av den amerikanske ledamoten i FN:s
atomkommitté, senator B. Baruch, som med stor energi förordade den s. k.
lilien-thalplanens antagande som norm för atomkontrollen. Enligt förslaget skulle ett
internationellt organ (The Atomic Development Authority, ADA) med
utomordentliga befogenheter upprättas. Detta skulle bli ägare till alla uranförekomster i
världen och i egen regi framställa de sprängämnen som användes i atombomber.
Uran (och torium) skulle endast utlånas i »denaturerad» form till de olika
staterna såsom utgångsmaterial för vetenskapliga, medicinska och tekniska
anläggningar. Denna organisation skulle i flera etapper småningom få del av alla
detaljer rörande atombombens konstruktion. Baruch föreslog att kontrollen skulle
överlämnas till en ny FN-institution med befogenhet att bestraffa dem som kränkte
den internationella atomöverenskommelsen. Rysslands representanter yrkade
däremot på att kontrollen överantvardades åt FN:s säkerhetsråd med bibehållen
vetorätt även i denna fråga. En stormakt som trots förbudet sysslade med
framställning av atomvapen skulle med andra ord kunna hindra sanktioner mot sig själv!
Då dessa synpunkter inte sammanjämkades, kom kapprustningen snart i gång.
Var oali en strävade därvid att utforska atombombens hemlighet och lära sig
konsten att utnyttja atomkärnornas energi för såväl krigiskt som fredligt bruk.
Den av myndigheterna tidigare föga beaktade kärnfysiken kom i förgrunden, och
stora summor anslogs för upprättande av laboratorier för atomforskning. I vårt
land bildades redan i december 1945 en kommitté av tio sakkunniga, som i mars
1946 framlade sitt första betänkande rörande förberedande åtgärder för att främja
atomforskningen. Enligt kommitténs beräkning krävdes omkring 7 miljoner kr.,
varav huvudparten redan under budgetåret 1946—47. Häri ingick stora
apparatbyggen, framför allt en s. k. uranstapel, avsedd dels för energiproduktion, dels
som intensiv strålningskälla för vetenskapliga, tekniska och p ra k t i s k -m e d i c i n s k a
ändamål. Av största vikt var också att utbilda en stor stab av vetenskapsmän, som
kan göra det möjligt för oss att utnyttja upptäckterna på detta nya
forskningsområde, vare sig de görs i svenska laboratorier eller i utlandet.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
