Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Görings eftermäle. Av fil. dr Gustaf Olsson
- Korta data om de dömda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid den sista förtvivlade motstöten julen 1944 blev Göring för sista gången
uppmärksammad som krigsledare. Han lyckades då skrapa ihop 800 plan för
Ardenneroffensiven, men när denna ebbade ut, breddes tystnadens slöja över Luftwaffe
i tysk press. I slutet av april anförtroddes ledningen av vad som fanns kvar åt
general von Greim. I villervallan undgick Göring följderna av den brytning, som
tydligen inträtt mellan honom och Hitler, och kort därefter blev han fånge hos
7:e USA-armén under general Patch. Amerikanerna tog vara på hans juvelbesatta
fältmarskalkstav, nu förvarad i USA:s krigsskola West Point, men upptäckte inte
den giftampull, som den 15 oktober 1946 räddade dess bärare från hängning.
Dramats torftiga epilog utspelades två dagar senare, då Görings maka, f.
Staatsschauspielerin Emmy Sonnemann, med vilken Göring under så mycken pompa
förmälts 1935, tillsammans med den lilla dottern Edda kom upp till fängelset och
hämtade den dödes kläder och en summa på 750 mark — en ringa rest av den i lyckans
dagar hopbragta miljardgömman av tavlor och andra konstföremål, silver, guld
och ädla stenar.
Korta data om de dömda.
Hermann Göring, se särskild artikel sid. 288.
Joachim von Ribbentrop, född 1893, anslöt
sig 1932 till det nazistiska partiet. År 1933 utsåg
Hitler honom till sin specielle rådgivare i
utrikespolitiska frågor, varvid han gjordes till
chef för en särskild utrikespolitisk byrå inom
partiet, som skarpt konkurrerade med
utrikesdepartementet. År 1934 blev han speciell tysk
delegerad i nedrustningsfrågor och förde som
speciellt befullmäktigad minister förhandlingar
med England om den tysk-engelska
flottöverenskommelsen 1935 och om
antikominternpakten 1936. Den 11 aug. sistnämnda år
utnämndes han till tysk ambassadör i London, där
han stannade till den 4 februari 1938, då han
hemkallades för att efterträda von Neurath som
riksutrikesminister, när denne föll i samband
med de många platsbytena vid von Fritschs
och von Blombergs avsättning, von Ribbentrop
hade aldrig något större anseende som
utrikespolitiker utan ansågs endast som en
arrogant eftersägare av och villigt redskap för
Hitlers tankar och planer.
Wilhelm Keilel, född 1882, var från 1935
dåvarande krigsministern von Blombergs
stabschef, tills Hitler den 4 februari 1938 gjorde sig
själv till överbefälhavare och Keitel till chef
för Oberkommando der Wehrmacht, vilken
organisation närmast kunde betecknas som
Hitlers militära stab och inte som motsvarighet
till t. ex. den svenska försvarsstaben.
Alfred Jodl, född 1892, var mellan 1935 och
1938 sektionschef i överkommandot. Efter ett
års trupptjänst återvände han dit som chef för
operationsavdelningen, där han blev den
verklige upphovsmannen till krigsplanerna. Han
åtnjöt i högsta grad Hitlers förtroende och stod
med förbigående av sin chef Keitel i nära och
intim kontakt med Hitler.
Alfred Rosenberg, född 1893, anslöt sig redan
1919 till partiet, deltog i Münchenkuppen 1923
och var partiets sammanhållande kraft under
den tid Hitler satt fängslad. År 1930 invaldes
han i tyska riksdagen och blev partiets förste
utrikespolitiske expert, vilket 1933 gav honom
chefsposten i APA, partiets utrikespolitiska
byrå. Sedan Ribbentrop vunnit Hitlers förtroende
som utrikespolitiskt orakel kom Rosenberg
något i bakgrunden men utnämndes den 17 juli
1941 till riksminister för de besatta områdena
i öster. Han ansågs näst Hitler vara nazismens
främste ideolog och utvecklade sina tankar dels
i »Völkischer Beobachter» och »NS Monatsheft»,
dels i talrika böcker, främst »Der Mythus des
20. Jahrhunderts».
Arthur Seyss-lnquart, född 1892, var
ursprungligen österrikisk advokat och medlem
(formellt dock först den 13 mars 1938) av det
då illegala österrikiska nazistpartiet,
utnämndes 1937 efter tyska påtryckningar av
Schuschnigg till medlem av regeringen och fick efter
Berchtesgadenmötet hand om Österrikes
polisväsen och säkerhetstjänst inför den tyska
inmarschen. Den 15 mars 1938 blev ban Hitlers
r.iksguvernör i Österrike och utnämndes
samtidigt till SS-gencral. Den 1 maj 1939 blev han
riksminister utan portfölj. Efter överfallet mot
Polen blev han ohef för civiladministrationen
i södra delen av detta land och utnämndes
därpå till Polen-guvernören Franks närmaste man.
Den 18 maj 1940 sändes han som
rikskommissarie till det då erövrade Holland.
Wilhelm Frick, född 1877, innehade från
Hitlers maktövertagande tili 1943 posten som
riksinrikesminister, varefter han blev
riksprotektor i Böhmen-Mähren. Partimedlem sedan
1925 spelade han som en av nazistregimens
erkänt främsta administrativa krafter en
mycket stor roll bakom kulisserna. Speciellt
sysselsatte han sig med att utarbeta de lagar
som gjorde judeförföljelserna »lagliga».
Hans Frank, född 1900, anslöt sig 1927 till
partiet, invaldes i riksdagen 1930 och blev
riksminister utan portfölj 1934. Omedelbart efter
Polens krossande blev han generalguvernör i
detta land, där han härskade på det mest
fruktansvärda sätt. Som förmildrande omständighet
framfördes under rättegången, att han legat i
bitter maktkamp med Himmler, men detta
hindrade inte dödsdomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:09:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svda/1946/0290.html
