Svenska Dagbladets Årsbok / Tjugofjärde årgången (händelserna 1946) / 291 (1924-1944) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Görings eftermäle. Av fil. dr Gustaf Olsson - Korta data om de dömda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ernst Kaltenbrunner, född 1911, var liksom
Seyss-Inquart österrikare och partimedlem
sedan 1932. År 1935 blev han ledare för SS i
Österrike och efter Anschluss österrikisk
statssekreterare för den offentliga säkerheten. Den 30
januari 1943 efterträdde han den mördade
Heydrich som chef för säkerhetspolisen och ledare
av RSHA (rikssäkerhetshuvudbyrån).

Fritz Sauckel, född 1894, var partimedlem
sedan 1923 och gauledare i Thüringen till 1932,
då han blev riksståthållare där. År 1933
invaldes han i riksdagen. År 1942, då bristen på
arbetskraft blev akut i Tyskland, utsågs han till
ledare för utnyttjandet av arbetskraft,

Den amerikanske huvudåklagaren i Nürnberg-processen Robert Jackson. Mr Jackson besökte i juni Sverige där han under några dagar studerade Högsta domstolens arbetssätt.

inklusive utländska arbetare och krigsfångar, en
ställning som han utnyttjade till det yttersta i
det s. k. slavarbetet.

Martin Bormann, född 1900, var partimedlem
sedan 1925 och blev 1933 riksledare och chef
för Hitlers ställföreträdares kansli. Efter Hess
märkliga flygning till England blev han 1941
chef för partikansliet och 1943 Hitlers
personlige sekreterare. Bormann, som tillhörde den
allra mäktigaste kretsen i Tredje riket, var föga
känd utåt. Han antas ha omkommit under ett
flyktförsök från det inringade Berlin strax före
stadens fall.

Julius Streicher, född 1885, blev
partimedlem 1921, deltog i Münchenkuppen 1923 och
var gauledare i Franken från 1925 till 1940.
År 1933 blev han dels invald i riksdagen, dels
hedersgeneral i SS. Han var mest känd som
fanatisk antisemit och utgivare från 1923 till 1945
av smutsbladet »Der Stürmer».

Erich Raeder, född 1876, utnämndes 1928 —
under Weimar-tiden — till chef för flottan
och blev 1935 överbefälhavare över
krigsmarinen. År 1939 blev han storamiral och medlem
av det innersta försvarsrådet. Den 30 januari
1943 avgick han efter att på grund av det inte
tillräckligt framgångsrika utbåtskriget ha råkat
i onåd hos Hitler och efterträddes av Dönitz.

Walter Funck, född 1890, inträdde 1931 i
partiet och blev kort därefter Hitlers
personlige ekonomiske rådgivare. År 1933 blev han
först presschef i riksregeringen och sedan
understatssekreterare i propagandaministeriet. Är
1938 utsågs han först till ekonomiminister, så
till befullmäktigad för krigsekonomien och
efterträdde sedan för tredje gången Schacht, då
han i januari 1939 blev riksbankspresident.

Rudolf Hess, född 1894, blev partimedlem
1920, deltog i Münchenkuppen, delade Hitlers
fängelsetid 1924, hjälpte till med utskrivande
av »Mein Kampf» och var väl ända till sin
Englandsflygning den som stod Hitler
närmast. Är 1933 utnämndes han till Hitlers
ställföreträdare och riksminister utan portfölj. I
september utsåg Hitler honom till sin
närmaste efterföljare näst efter Göring. Den 10 maj
1941, kort före anfallet mot Ryssland, flög han
till England på sin ev. självpåtagna och mycket
säregna fredsmission. Om Hess under processen
var vansinnig eller endast spelade galen är ännu
inte klarlagt.

Albert Speer, född 1905, gick 1932 in i partiet
och blev 1934 Hitlers personlige arkitekt och
nära vän. Kort därefter utsågs han till den,
som hade huvudansvaret för den av Hitler
planerade ombyggnaden av Berlin. Efler Fritz
Todts död 1942 utnämndes Speer till chef för
Organisation Todt och riksminister för
rustning och ammunition, varmed följde
medlemskap och chefskap i diverse
rustningskommitteer och -organisationer.

Baldur von Schirach, född 1907, gick som
18-åring in i partiet och blev 1929 ledare för den
nazistiska studentorganisationen. År 1931 blev
han riksungdomsledare och 1933 »ledare för
ungdomen i tyska riket». År 1940 utnämndes
han till gauledare i Wien, riksguvernör och
riksförsvarskommissarie.

Constantin von Neurath, född 1872, var
karriärdiplomat och tjänstgjorde som ambassadör
i London 1930—32. Sistnämnda år henikallades
han och blev riksutrikesminister i von Papens
kabinett, en ställning som han behöll även
under von Schleicher och Hitler. Den 4 februari
1938 efterträddes hian av von Ribbentrop och
blev i stället riksminister utan portfölj,
president i hemliga kabinettet och medlem av
riksförsvarsrådet. Den 18 mars 1939 utnämndes
an till riksprotektor i Böhmen-Mähren, på
vilken post han kvarstod till den 27 september
1941.

Karl Dönitz, född 1891, var ubåtsspecialist
och blev 1935 chef för den första tyska
ubåtsflottilj, som utrustats sedan 1918. År 1936 blev
han chef för ubåtsvapnet, 1940 viceamiral, 1942
amiral och den 30 januari 1943 storamiral och
chef för marinen efter Raeder. Den 1 maj 1945
utsågs han till statsöverhuvud efter Hitler.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>