Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmen. Av Ellen Liliedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och utmejslade spel samt Alf Kjellins framställning av den plågade, i sin lidelse
hopplöst snärjde mannen bidrog till styckets kvävande hårda grepp om
åskådaren. Filmen blev årets utan jämförelse största succé och belade praktiskt taget
hela höstsäsongen på Röda Kvarn — samtidigt som den besläktade föregångaren
»Hets» fortsatte att vinna internationell berömmelse, särskilt på engelska och
amerikanska filmdukar.
Sin kärleksfullt inträngande behandling av morbida typer och våldsamma
affekter fortsatte Ingmar Bergman i den av honom själv filmbearbetade och
regisserade »Skepp till Indialand» av Martin Söderhjelm, ehuru icke med lika
mänskligt och konstnärligt gripande resultat. Som den moraliskt motståndslösa flickan
gjorde Gertrud Fridh en intressant filmdebut, vilket i ännu högre grad gäller om
Inger Juel i Bertil Malmbergs »Det vackraste på jorden», en för övrigt högeligen
dubiös filmberättelse med Anders Henrikson som regissör. Bland årets
debutanter må även nämnas regissören Göran Gentele, som med Loulou Forsells hjälp
flyttat över Tjernelds »Brott i sol» till vita duken, försedd med åtskilligt
förgrovande nya raffeleffekter men framförd med uppenbart sinne för filmdramats
dynamik. Arne Mattsson, en annan av de yngre regissörerna, dokumenterade sin
växande skicklighet framför allt med den mustiga och bildgranna »Rallare» efter
Olle Länsbergs roman, ett arbetarepos som av Mattsson och manus-medförfattaren
Rune Lindström formats med nästan påträngande kraftfullhet i dialog, typ- och
situationsgestaltning. Kriminalthrillern »Det kom en gäst» av Stieg Trenter visade
en annan men mindre övertygande sida av Mattssons talang; där blev rörligheten
ibland till plottrighet, till förfång för den dramatiska linjen. Åke Ohbergs enda
film för året var en utmärkt bearbetning av Harald Beijers »Dynamit», en
vederhäftig och övertygande studie i ungdomlig asocialitet, vilken fick en oväntad
aktualitet i samband med de sorglustiga s. k. sabbatssabotörerna i Stockholm. Bengt
Ekerot gjorde en framstående, ovanligt kongenial prestation av ynglingarollen i
centrum. Ungdomsbrottsligheten var även föremål för behandling i »Ungdom i
fara», regi P. G. H. Holmgren, ett icke talanglöst inlägg i debatten med en rad
frejdigt agerande tonåringar i huvudrollerna. Ett gäng ännu yngre aktörer
framfördes i frihet i ungdomsprogrammet »Mästerdetektiven Blomkvist» efter Astrid
Lindgrens populära böcker, regisserad av Rolf Husberg, ett med rätta uppskattat
inslag i julveckornas biorepertoar.
Hasse Ekman vann en övertygande skrattsuccé med sin enda film för året,
»En fluga gör ingen sommar», där han både som författare, regissör och
huvudrollsinnehavare befann sig på sitt soligaste och mest oemotståndligt dåraktiga
humör. Nils Poppe med ständiga partnern Annalisa Ericson var också i
toppform i operettfarsen »Tappa inte sugen», bra regisserad av Lars-Eric Kjellgren.
Acceptabla eller ganska roande underhållningsfilmer av komedi- oeh
lustspels-karaktär var för övrigt »Får jag lov, magistern?», »Försummad av sin fru», »Jag
älskar dig, Karlsson», »Konsten att älska», »Nyckeln och ringen», »Supé för
två» samt »Sången om Stockholm».
God realistisk samhälls- och människoskildring var utmärkande för »Krigsmans
erinran», Grevenius’ pjäs i Hampe Faustmans filmregi och med Elof Ahrle och
Birgit Tengroth i huvudrollerna, samt »Eviga länkar», en berättelse om en
borgerlig stockholmsfamilj under ett par decennier, där Rune Carlsten som regissör sörjt
för säker tidsstil och atmosfär och en rad säkra skådespelare för väl genomförda,
tacksamma spelscener. Gustaf Edgrens nya version av Lagerlöfs »Tösen frän
Stormyrtorpet» med Margaretha Fahlén samt Ivar Johanssons rytmsäkra
folklustspel »Livet i finnskogarna» med Karl Henrik Fant som förödande charmfull
finn-pojke må vidare antecknas på filmsäsongens kreditsida. Edvard Persson som
»Jens Månsson i Amerika», med Stig Olin som käck ungdomlig kumpan,
framträdde avväpnande anspråkslöst i det vänliga och menlösa lilla opus, som blev
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
