Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmen. Av Ellen Liliedahl - Den utländska repertoaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Magnani i »öppen stad», Jean Marais i »Flickan och odjuret» samt Franfoise Rosay i
»Ilotellvärdinnan».
ter samt »Al Jolson», en vital och medryckande skildring av den berömde
jazzsångarens ungdom, med honom själv som klingande röst i mikrofonen och Larry
Parks som sprudlande framställare på duken.
Ur den jämna och oftast intresseväckande raden av engelska filmer bör
framhållas »En natt att leva», ett mörkt och intensivt drama kring en dödssårad
irländsk rebell, i överlägsen regi av Carol Reed, »Frieda», som behandlade de
svårigheter en tyskfödd flygarhustru möter i sitt nya land efter krigets fientliga
stämningar — en stor och duktigt genomförd debutroll för den unga svenskan Mai
Zetterling som engelsk stjärna — samt vidare »Lysande utsikter», en stilsäker och
vacker Dickens-film, »Störst är kärleken», en med fantasi och spiritualitet
berättad romans med övernaturliga inslag, »Svart Narcissus», en färgfilm med sällsynt
genomarbetad bildkomposition, samt »I skuggornas natt», en välspelad och
intelligent studie i det psykopatologiska. I den franska produktionen omväxlade
som vanligt frän realism — »Hotellvärdinnan» och »Panik» — med artificiell
konstfärdighet — »Flickan och odjuret» — och frivol spiritualitet — »Jag är
ingen ängel». Louis Jouvet var arrogant huvudaktör i flera filmer, bäst i
»Gengångaren», och en briljant film av dokumentär karaktär var »Klar signal»,
behandlande de franska järnvägsmännens sabotage under ockupationen.
Monumentalt ren och klar konstnärlig stil betecknade Jean Delannoys återberättelse av
André Gides »Symphonie Pastorale», av många ansedd som årets franska
toppfilm.
Danmark tog hem en stor konstnärlig seger och en glädjande publiksuccé
med Andersen Nexös »Ditte Människobarn». Regissören Bjarne Henning-Jensen
hade förlänat filmen betagande friskhet, varm mänsklighet, patos och värdighet,
och den centrala rollen uppbars med stor och naturlig charm av unga Tove Maës.
En ny position erövrades av italiensk film med de efterkrigsbetonade,
realistiska och gripande men på intet sätt melodramatiska »Öppen stad» och »Sciuscia»
samt »Äga — eller inte?», den sistnämnda anmärkningsvärd för sina sköna och
solgenomlysta bilder från Rivieran. Den mexikanska »Maria Candelaria» ägde
likaledes en statisk skönhet av mindre vanligt slag. Från Ryssland kom
slutligen bl. a. »Löftet», en kavalkadifilm om en sovjetfamilj och om den store, gode
fader Stalin, där propagandakaraktären icke kunde skymma stora filmiska och
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
