Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitisk översikt. Av fil. dr K. G. Bolander - Londonkonferensen - Indien och Burma blir självständiga - Palestina - Förenta nationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Londonkonferensen
Efter årets händelser hyste ingen några förväntningar när utrikesministerrådet
på nytt sammanträdde den 25 november i London. Parterna vidhöll samma
ståndpunkter som i Moskva, och man åtskildes den ’15 december utan att ha uppnått
några resultat eller ens ha enats om tid och plats för nästa möte. Konferensen
betraktades som en historisk milstolpe, som markerade slutet på försöken till
samarbete mellan öst och väst och inseglet på Tysklands delning.
Indien och Burma blir självständiga
Den långa striden om Indiens självständighet nådde sitt slutskede då Attlee den
20 februari tillkännagav britternas avsikt att lämna Indien senast den 1 juni
följande år oavsett om Indiens folk dessförinnan nått enighet elller icke. I början
av juni reste den nyutnämnde vicekomingen lörd Mountbatten till Delhi,
medförande förslag att Indien skulle delas i två självstyrande dominier, Indiska
unionen och Pakistan, med full frihet att efter en övergångstid utträda ur imperiet.
Förslaget accepterades av de indiska partierna, och den 15 augusti upphörde det
brittiska väldet i Indien. (Se artikeln Indiens delning.)
Även Ceylon fick ställning som brittisk dominion.
I Burma valdes med brittiskt medgivande en konstituerande församling, vars
majoritet krävde fullständig utbrytning ur brittiska imperiet, varpå
Storbritannien gick med på att Burma skulle bli helt självständigt den 6 januari 1948.
Britterna förhandlade också med Egypten om revision av 193’6 års fördrag men
utan resultat till följd av oenighet om Egyptens krav att Sudan skulle utrymmas.
Egypten vädjade till FN, men ingen lösning kom till stånd.
Palestina
Vad Churchill kallade Labours politik att avveckla imperiet berörde även
mandatet över Palestina. FN:s generalförsamling, som inkallats till urtima session,
beslöt utsända en kommission som föreslog att landet skulle delas i en judisk och
en arabisk stat. Trots arabstaternas protester stadfästes detta av ordinarie
generalförsamlingen den 2’9 november. Britterna skulle utrymma Palestina senast den
1 augusti 1948 varefter de båda staterna skulle upprättas den 1 oktober.
Delningsbeslutet utlöste blodiga strider mellan araber och judar i Heliga landet.
Arabstaterna lämnade sina stamfränder hjälp med vapen och frivilliga, och läget
blev så spänt att britterna förklarade sig ha för avsikt att överlämna mandatet
redan den 15 maj.
Förenta nationerna
Sammandrabbningarna mellan östblocket under rysk ledning och
västmakterna i FN:s säkerhetsråd och generalförsamling blev häftigare än någonsin, och
ryssarnas flitiga användning av vetot i rådet hindrade beslut i de flesta frågor.
Pakistan och Jemen invaldes, men de f. d. fiendemakternas inträdesansökningar
föll på ryskt veto.
På amerikanskt förslag beslöt generalförsamlingen att på prov skapa den s. k.
lilla församlingen, som skulle sammanträda kontinuerligt och bl. a. utreda frågan
om revision av vetoreglerna. Ryssarna förklarade bojkott mot såväl lilla
församlingen som mot förvaltarskapsrådet och de kommissioner som FN beslöt sända
till Balkan och Korea.
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
