Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret. Av E. W. Olson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vasateatern gjorde — sedan Oscar Wildes "Solfjädern" slutspelats — ett
aktningsvärt försök med Ibsen: "Kärlekens komedi" i Martha Lundholms regi och
med bl. a. Willy Peters och Gaby Stenberg i rollerna. Därpå ryckte Max Hansen
in med "Gröna hissen" och med Sickan Carlsson som följeslagerska i den muntra
berusningen. På hösten stod åter Alice och Ernst Eklund på denna scen i en
pålitlig muntration, "Jane", en Somerset Maugham-novell, som dramatiserats av S. N.
Behrman.
Oscarsteatern framlevde ett brokigt år, som växlade mellan kunglig dansk balett
och pingstväckelsemöte. Man började dock med den pålitliga "Ökensången" med
Björn Forsell och Gurli Lemon-Bernhard och slutade med den ännu pålitligare
"Vita hästen" med Max Hansen. Ett sällsamt mellanspel bildade en aktuell politisk
komedi, "De fyra små", med Edvin Adolphson och Eva Dahlbeck i de bärande
rollerna.
Ett intressant och, som det förefaller, lyckosamt försök att lösa det gamla
folkteaterproblemet gjordes med tillkomsten av Stockholmsteatern, inrymd i Cirkus
på Djurgården och styrd av ett triumvirat, där Barbro Kollberg är den sceniska
ledarinnan. Ekonomien byggde på ett stort abonnemangssystem. Teatern spelade
fyra program, därav två Shakespearesaker: "Så tuktas en argbigga" och "Hamlet".
Inledningsprogrammet, "Argbiggan", regisserades av Gunnar Skoglund och
spelades främst av Åke Öhberg och fru Kollberg, samt blev en stor succé. "Hamlet"
iscensattes av Henrik Dyfverman och Stig Järrel spelade titelrollen; det blev en
särskilt deklamatoriskt förträfflig rollskapelse. Ofelia var fru Kollberg och som
kungen hade Edvin Adolphson en stor framgång. Mindre lyckosamt blev ett
mel-lanprogram, en från en tidigare version omstöpt revy av Alf Henrikson, "Den
ljusnande tid". Med avslutningsprogrammet, "Kvartetten som sprängdes", Gösta
Sjöbergs och Guido Valentins bearbetning av Birger Sjöbergs roman, fann
teatern emellertid åter ett publikdragande program. Iscensättningen var Gunnar
Skoglunds, och främst gick bifallet till Stig Järrel, Edvin Adolphson, Toivo
Pawlo, Bibi Lindqvist och Barbro Kollberg.
Ambitiöst, men med blygsamma resurser, fortsatte den lilla Söderscenen
Boulevardteatern sin verksamhet under John Zacharias’ sceniska ledning. Under året
spelade man bl. a. Anouilhs "Leocadia". Den bärande kraften på denna scen var
Börje Mellvig. Svenska Dramatikers studio under Brita von Horns ledning gav
två Strindbergsprogram, "Pelikanen" av August Strindberg i Georg Funkquists
regi och "Stunder av nåd" av Axel Strindberg i Ellen Isefiærs iscensättning. I den
förra pjäsen framträdde särskilt Marianne Löfgren och i den senare Lena
Cederström med goda prestationer.
Några gästspel är att anteckna från Stockholms horisont. Svenska Teatern i
Helsingfors visade sin Hamletföreställning på Operan i Gerda Wredes regi och
med Erik Lindström och Mav Pihlgren som Hamlet och Ofelia. Det var teater av
hög klass. Det Norske teater framförde på samma spelplats "Peer Gynt" i dess
ny-norska stöpning och med Sæveruds antiromantiska musik. Teaterchefen Hans
Jacob Nilsen, välbekant för vår publik sedan krigsåren, gestaltade förträffligt
titelrollen. Ett slags teaterfranciscaner av engelsk extraktion, samlade i Theatre
Workshop, visade bl. a. för en intresserad publik sina egna skapelser — av Ewan
MacColl — "Johnny Noble" och "De andra djuren". Stimulerande.
Ute i landsorten verkade Riksteatern med en omväxlande repertoar, vanligen
från stockholmsscenerna. Särskilt är att nämna "Flickan från Lothringen" i
Sandro Malmquists regi och med Gaby Stenberg som Johanna. De fasta scenerna
ute i landet bjöd som vanligt intressanta föreställningar. På Göteborgs stadsteater
befäste Gertrud Fridh med sin Johanna definitivt sin snabbt vunna ställning som
en artist i främsta ledet. Den särpräglade Anders Ek vann betydande framgång
i "Macbeth", som iscensattes av Ingmar Bergman, och i Kafkas "Processen" där
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
