Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitisk översikt. Av fil. dr K. G. Bolander - Berlinkrisen inför FN - Västunion, Atlantpakt och Europaråd - Palestina - Förenta nationerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetsfulla konferenser med Molotov och vid ett par tillfällen även med Stalin ledde
den 30 augusti till att de fyra militärguvernörerna i Tyskland instruerades att
utarbeta en plan, enligt vilken östmarken under fyrmaktskontroll skulle bli enda
valuta för hela Berlin samt blockaden hävas.
Samtidigt lät emellertid ryssarna de tyska kommunisterna i Berlin sätta i gång
en våldsaktion mot stadens demokratiska myndigheter, som fördrevs från
stadshuset i östsektorn. Militärguvernörerna, som sammanträdde mot bakgrund av
dessa händelser, kunde inte enas om tolkningen av sina instruktioner.
Efter ytterligare skarp notväxling drog västmakterna Berlinfrågan inför FN:s
säkerhetsråd med förklaring att de ryska åtgärderna utgjorde ett hot mot freden
och säkerheten. Aktionen ledde inte till något resultat. De "neutrala"
rådsmedlemmarna framlade ett kompromissförslag, som godkändes av västmakterna men
fälldes genom ryskt veto, och fortsatta medlingsförsök strandade.
Kommunisterna i Östberlin tillsatte nu en egen stadsstyrelse med Fritz Ebert
som överborgmästare, medan Västberlin efter stadsfullmäktigeval utsåg Ernst
Reuter till sin överborgmästare. Berlins administrativa delning var därmed
genomförd.
Västunion, Atlantpakt och Europaråd
Sovjetunionens aggressiva politik tvingade de demokratiska staterna i väster
att sluta sig samman till gemensamt försvar. Bevin konstaterade i ett tal den 22
januari att han icke längre trodde på rysk samarbetsvilja och inbjöd Västeuropas
fria folk till samarbete. Resultatet blev att Storbritannien, Frankrike och
Bene-luxstaterna den 17 mars i Bryssel slöt sig samman i västunionen. De fem
makterna utbyggde under året sitt samarbete, icke minst på det militära området.
Den 27 september bildades ett permanent försvarsråd under ledning av
fältmarskalk Montgomery och med säte i Fontainebleau.
Eftersom det var uppenbart att västmakterna inte förfogade över tillräckliga
resurser för att ensamma motstå ett ryskt angrepp blev nästa steg att inleda
förhandlingar med USA och Canada om en nordatlantisk försvarspakt. Förslag
härom översändes i december till Washington.
Förespråkarna för den plan för ett Europas förenta stater, som Churchill
framlagt i Zürich den 19 september 1946, höll en konferens i Haag i maj.
Förhandlingar ägde också rum mellan i främsta rummet regeringarna i västunionens
medlemsstater om skapandet av ett Europaråd och ett Europaparlament.
Palestina
Det brittiska mandatet över Palestina upphörde vid midnatt den 14 maj, och
några timmar dessförinnan proklamerades i Tel Aviv staten Israel. Denna råkade
omedelbart i krig med arabstaterna. Egyptiska trupper trängde över gränsen i
söder medan den transjordanska arablegionen gick över Jordan för att skydda
den arabiska befolkningen i Galileen och Judeen. I norr anföll syriska styrkor.
I Jerusalem utkämpades häftiga strider som slutade med att judarna kapitulerade
i Gamla staden men höll sig kvar i Nya staden. Judarna lyckades emellertid hålla
stånd mot övermakten, syrierna kastades tillbaka över gränsen och mot slutet
av året led egyptierna kännbara nederlag och drevs bort från Negev utom från en
smal kustremsa vid Gaza. Den nya staten konsoliderades och erkändes de facto
av talrika främmande makter.
Förenta nationerna
FN:s generalförsamling inkallades till en extra session den 16 april för att ta
ställning till Palestinafrågan men kunde inte påverka händelseförloppet.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
