Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
SAMTALSFORMEN I EDDASÅNGEN.
att med sång, dans, min- och åtbörd-spel framställa en
religiös myth eller en tilldragelse ur lifvet. Sådana
tillstymmelser till teatraliska föreställningar påträffar man
öfverallt, hos Amerikas vildar, hos urinvånarne på Java,
hos Sandwichsöboarna, hos Kamtschadalerna, i Boclian och
Cochinchina, hos negrerna på Isle de France, hos vildarna
i det innersta Afrika, hos de råa inbyggarna på Aleutiska
öarna’). Slöt sig talet till en sådan föreställning, tog
det nödvändigt formen af dialog, det egentliga dramatiska
uttryckssättet. Dock vilja vi icke säga, att den mimiska
efterhiirmningslusten utgör det egentliga fröet till drama.
Detta frö ligger uti den skapande fantasiens egen
organisation; och de pantomimiska dansarna och sångerna äro
endast medvetslösa yttringar af den i menniskonaturen
nedlagda särskilta form af fantasi, hvilken vi kalla den
dramatiska, under det de på samma gång utbilda färdigheter,
af hvilka denna fantasi, kommen till medvetande, drager
fördel och hvilka den i sitt intresse begagnar. Det
fordrades ett rikt begåfvadt, fantasifullt kulturfolk för att
ur denna enkla början skapa den dramatiska konstformen.
Väl länna vi icke med bestämdhet, på hvad sätt det
allmänna dramatiska sinnet yttrat sig hos våra
förfäder, de älsta inbyggarne i den skandinaviska norden; men
märkligt synes dock, att våra tidigaste poetiska
minnesmärken, de gamla Eddasångerna, med synnerlig förkärlek
behandla den dialogiska formen. Några af dessa sånger
äro en slags monologer, i hvilka ej skalden sjelf
framträder, utan blott den, i hvars mun orden äro lagda; i andra
är åter skalden sjelf den berättande; men nära tredjedelen
af sångerna, i den äldre Eddan äro från början till slut
rena dialoger; så Allvis sång, Lokes smädelser,
Harbards sång, Skirnirs färd, Hyndias sång, Groas
’) Se Schack, Geschichte der dramatiscben Literatur und Kunst
in Spanien, I. s. 10, der de källor finnas angifna, hvarur
ofvanstående uppgifter äro hämtade. Jfr äfven Rydquist, Nordens äldsta
skådespel. Skandia. VII. s. 169.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
