- Project Runeberg -  Svenska Dramat intill slutet af sjuttonde århundradet /
28

(1864) [MARC] [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

28

RINGDANSENS SEDESAMMA K AR A K TER.

raskas af en ungersven, hvilken ber henne stanna hos
honom; jungfrun säger sig ej våga det af fruktan för sin
mor, och ungersvennen föreslår då en list att narra
modren, men får derpå till svar:

"Och ljuga så, och ljuga sä.

Det går ju aldrig an; —

För huru långt det går omkring,

Så kommer sanningen fram." (Arv. III. s. 272.).

Den sedesamma ton, som genomgår dansvisorna,
yttrar sig på ett märkligt sätt vid visans slut. Då det
nemligen tillhör ringdansens form, att det dansande paret
åtskiljes vid sista versen i visan, så tyckes det ligga nära
till hands att fatta skilsmessan som en upplösning af
kärleksförhållandet, och fullkomligt osökt skulle här osedliga
motiver kunnat underskjutas. Visserligen finnas visor, i
hvilka slutet är ett trolöst öfvergifvande; men dessa äro
högst få, såsom vi ofvan nämnt, I allmänhet röjer sig
deremot på denna punkt mycken finhet, sedlig takt och
fyndighet. Ofta reflekteras icke på upplösningen; med
sången slutar dansen, ocli upptages den ånyo, så betraktas
detta som en ny scen, oberoende af den förra. Och att en
och samma person spelar med uti båda scenerna, fäster
man sig icke vid; det är olika roller ban utför. Så t. ex.
i de visor, der allt slutar med ett ja på friarens bön;
knappt är ordet utsagdt, förrän ban utbrister:

"Uppå detta ljufva ordet
Tager jag dig till mig in.
Ingen menniska uppå jorden
Skall åtskilja vårt kärleks sinn.

För nu är tiden och nu är stunden,
Och nu har glaset runnit ut.
Hvarken vinter eller sommar
Skall vår kärlek taga slut."

Men stundom, och det icke heller så sällan, fästes
uppmärksamheten just på sjelfva skilsmessan, ocli denna
motiveras då på olika sätt. Än tager riddaren ett
formligt afsked, tilläggande:

"Det blifver ej så långt

Tills jag kommer igen." (Arv. III. s. 227.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 22 18:28:31 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svdramat/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free