Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
T1SUE.
Elyseum. — Sc. 2. Pyramus och Tisbe berätta hvarandra om
anledningen hvarföre de begått sjelfmord; när Tisbe omtalar lejonet,
anmärker Pyramus, att det måtte varit ett troll eller spöke, ty "aldrig
här någon tijd lejon ho." Sedan Pyramus bett om en kyss och Tisbe
med största beredvillighet gifvit den, gå de till slottet- — Sc. 3.
Syrus, tjenaren, berättar att fursten blef mycket glad, då han
återfick sin dotter samt att han genast gifvit henne åt Pyramus; dock
var brölloppet ej ännu utsatt.
"Tisbe" förer oss in på ett område, som bildar den
bjertaste motsats till det, hvilket förra århundradets
bibel-dramor tillhörde. Ej nog med att det religiösa elementet
år försvunnet, äfven det sedoläraude är borta. Förf. vill
hvarken uppbygga eller undervisa, endast roa. "Tisbe" är
vårt älsta verldsliga drama och på samma gång vårt älsta
kärleksdrama; ett sammanträffande, som har sina goda
skäl, enär bland de ideela magter, hvilka ingripa i
menniskans hvardagslif, kärleken är den rikaste på dramatiska
konflikter. Men icke kan man just säga, att här kärleken
är målad i dess renaste gestalt. Vi fästa oss ej vid enskilta
uttryck, ty sådana, som nu såra våra öron, kunde för den
tiden vara ganska oskyldiga. Men det synes oss som om
en starkt sinlig, stundom vällustig ton ger sig tillkänna,
och det icke blott i Ladislai och Bonaventuras samtal,
utan lika mycket i den lidelsefulla häftigheten, som
utmärker hufvudpersonernas kärlek, ocli som hos Tisbe går
utöfver den qvinliga blygsamhetens gräns.
Lika stor visar sig skiljaktigheten, om man ser på
formbehandlingen. "Tisbe" står med hänseende till formen
högre än något annat af våra äldre dramer. Det från
antiken lånade ämnet har författaren fritt behandlat. Det
är icke här längre fråga om en berättelse, satt i dialog,
utan om en afrundad handling, som på äkta dramatiskt
sätt framskrider genom hinder och hindrens öfvervinnande.
Låt vara att intrigen icke är synnerligen konstrikt anlagd,
men torftigheten undanskymmes af en mängd omväxlande
tilldragelser, ocli sträfvan efter en stegrad spänning är
omisskännelig. Här finnes en genomtänkt indelning i sce-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
