- Project Runeberg -  Svenska Dramat intill slutet af sjuttonde århundradet /
234

(1864) [MARC] [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•234

TISBE.

magt, som går omkring och stiftar ondt för att värfva
själar åt helvetet. Vid "Judas Redivivus," der episoden
om djefvulen och hans bundsförvandt häxan finnes både
utförligare och bättre framställd, få vi tillfälle att
återkomma till detta ämne. Här anmärka vi blott, att Jarib
har den karakter af humoristisk skalkaktighet, som
medeltidsdramat gaf denna figur, och att författaren vetat att
lyckligt använda honom i handlingen, enär det är ban
som till större delen leder intrigen. Deremot äro hans
förhållande till Holfredh och hans behof af hennes hjelp
icke tydligt motiverade; ty hvad hon utför, synes ban vara
man att göra ensam, och hennes tjenster äro ej mycket
värda. Hon ställes i en scen (IV. 3) att lyssna på de
älskande, men V. 2. visar Jarib, att han kan lika bra lyssna
sjelf; i öfrigt användes hon blott att gå med ett bud till
Bonaventura.

Gudamaskineriet måste nödvändigt oförmånligt inverka
på karaktersteckuingen; vi se t. ex., att de båda älskande,
sedan cle träfets af Cupidos pilar och ej kunna lefva utan
att ega hvarandra, dock fortfarande med häftighet utfara
mot Venus, som väckt denna kärlek, hvilken nu är deras
lif. Men det oaktadt förmärker man dock här ansatser till
karaktersteckning. Författaren har tydligen haft klart för
sig clen karakter, han velat gifva de särskilta personerna;
men han har vid utförandet begagnat så grofva drag, att
karakteren ofta blifvit till karrikatyr. Pyramus och Tisbe äro
till en början lika ytterliga i sitt kyskhetsnit som sedan
i sin kärlek, och den sednare blir som förälskad lika så
oqvinlig som Pyramus omanlig. Tisbe, som förr icke kunde
nämna Veneris namn utau att tillägga "den h—n," blir i
sin kärlek nästan ursinnig; hon ömsom rasar, ömsom dånar,
hon uppmuntrar den försagde Pyramus, ocli det är hon,
som båda gångerna stämmer älskaren till möte och
utsätter mötesplatsen, liksom hon är den första, som der
infinner sig. Förmodligen har väl förf. ansett, att Pyramus,
som var af ringa börd, ej skulle vågat att närma sig den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:13:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svdramat/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free