Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
BLANDNING AK ALVARUGT OCH LÖJLIGT.
vara hämtadt från England, enär det redan förekommer
i medeltiden och ej är alldeles främmande för
reformationstidens dramer i Tyskland. I våra äldre bibeldramer ser
man icke annat spår till komik, än det, som ofrivilligt
åstadkommes genom sträfvan efter en naturtrogen samtalston.
Mera afsigtligt framträder dock komiken i "Holofernis och
Judiths Commedia," men i "Tisbe" möter oss den nämnda
blandningen fullt medvetet, och det i öfverensstämmelse
med det Ayrerska skådespelet. Vi återfinna detta bruk
hos Messenius, och från denna tid blir det äfven hos oss
regel; redan Rondeletius har upptagit det. Väl kallar M.
tvenne af sina stycken tragedier och tvenne komedier; men
hela skilnaden emellan tragedi och komedi består för
honom, som för tyska skoldramsförfattarue under förra
århundradet, blott deri, att den förra har ett olyckligt och den
sednare ett lyckligt slut; för öfrigt behandlas båda på
alldeles lika sätt, och det komiska elementet har lika stort
utrymme i båda, ja det är nästan mera framstående i
tragedien Signill än i komedien Svanhvita. Det är sannt,
svårligen lär väl någon i våra dagar ens draga på
munnen åt sådant, som kanske framkallade hjertliga
skratt-salfvor af våra förfäder på 1600:talet; men så är också
ingenting mera beroende af tidsomständigheter, smak, lynne,
bildningsgrad och uppfostran än just det löjliga. Ju längre
tillbaka i bildning, ju råare och gröfre upptåg och infall,
ju trubbigare skämtets piluddar. Ur denna synpunkt kunna
komedier vara målande för tidslynnet, och i dessa
komedier tyder mycket på, att tonen äfven inom de högre
kretsarne icke varit öfver höfvan fin. Vi vilja hämta ett
exempel ur "Signill," den tragedi, hvilken uppfördes på
Stockholms slott till firande af ett furstligt bröllop i närvaro
af den unge konungen, enkedrottning Kristina och hela
hofvet. I femte akten befinna sig Habor och Signill
liggande i en säng på scenen, samtalande om sin kärlek, och
Habor slutar scenen med dessa ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
