Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
WALLENI1 FÄGKEDIKT.
och motivet för uppfinningen är hämtadt af Lindskölds namn.
Stycket har tre öppningar och är liksom balletterna från denna tid
skrifvet på växlande versformer. I första öppningen uppmanar
Mne-mosyne Thalia, att, då nu Phoebus förspänt sin vagn och aktar att
åter bege sig mot Norden, icke ensam vara tyst, utan prisa honom
med lutan, på det de ej må förspilla hans stora gunst och godhet.
Thalia svarar, att hon bela dagen spelat på sin luta, men då Phoebi
strålglans blef för stark, hade hon jemte sina systrar sökt skugga
under en lind; der ber hon att fa sitta i ro, ty lindén är det bästa
af alla träd; intet annat bar mäktat gifva dem sådant skydd; eken
sprack midt i tu, då de sutto derunder, från oliveträdet blefvo dc
jagade af en regnskur, från lagren af blixt och dunder, genom aspens
grenar trängde regn och sol ocli bladen rörde sig så, att sången ej
klart kunde höras; men under linden vilja de slå upp sitt tjäll och
bjuda andra att komma dit:
"Linde löf, vår sköld, oss trygga I"
På Mnemosynes begäran sjunga de sin fägnesång till Phoebus. 1
andra öppningen kommer en satyr springande och, på tillfrågan
af Mercurius, svarar han, att Satyrema satt sig i skuggan af Atles lind,
men en stark röst hade kört dem bort från denna plats, hvilken till
hans stora förtrytelse Muserna nu intagit. Detta gläder Mercurius
att höra, och ban vill nu samla alla chariter och dygdenymfer under
denna lind, hvilken som en sköld skyddar för oväder, regn m. m.
1 tredje öppningen sjunga Gratierna en sång till Muserna; man
påträffar här denna sammanblandning af romerska och nordiska
gudar, hvilken sedan blir så vanlig, i följande vers:
"Ack att Mars nu ville gå
Bort i Fr ig g as kammar."
På Graticrnas fråga, hvem som visat Muserna denna sköna lind,
svarar Thalia: "himlen sjelf;" ty den är framsprungen af himlasäd i
Göthaland, der den store Atle bor; i öfrigt hänvisar Thalia till
Mne-mosyne, och denna förtäljer, att när Atle, den höge monarken, kom
hit från Cimbriska bergen med sina segrande hjeltar och skulle lyfta
från axlarna sina vapen, färgade i fiendens blod, då fann ban detta
träd och utvalde det till sitt liksom Jupiter engång utvalt eken,
Apollo lagren; ban höll till det ett långt tal, skänkte det siaregåfva
och slutade så:
"Wäxe nu wäl, min Lind, och bäre de glimmande sköldar
Stadigt å Jordene kretz till månge otåliges hugnad.
Till dig ock himmlen sjelff senn täcktes å jordene lyfta
Upp i odödligas heem och planta i Paradis hallar."
Euphrosyne uppmanar nu Muser och Gratier att gemensamt
uppstämma en sång till lindens ära, och med denna sång slutar stycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
