Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
FII.IUS PRODIGUS.
Siu Bockar i een Gärdsgåål hängde sig iipp;
Dee sparckte medh Been, de bräckte medh Liudh,
Maria tå ropade alla siu.
Mina fåår äro och eij godh lijke,
Tijo druncknade i itt dijke;
Dee plumpade både hijt och dijt,
Bortto bleff svarta, bortto bleff hwijt. —
Åkeren är eij eller godh,
Uthan faller migh twert emoot;
Ty när som jagli uthsåår kornet reent,
Tijstel och Svinnel fäàr jagh igen.
Alltså har jorden annat Iagh
Än hon hade i fordom dagh,
Doch må jagh bekänna trösten min
Är allenast mine ährlige Swijn;
Dee flootas, de rootas, dee gå så i bees,
Dee springa som Hjortar, när jagh säger hyys."
Acolastus kommer och ber att få arbeta för blotta maten, och då
ban ingenting annat kan uträtta, får ban vakta svinen. — Sc. 3.
Acolastus, som ej erhåller annan spis än ett stycke bröd och en sur
sillnacke om dagen, är nödgad att äta draf, och då bondhustrun
Holfredh, som förmärkt en större åtgång af draf och mäsk, ser
honom komma "våtskodder om mund," öfverhopar lion honom med
skällsord och kör honom bort. — Sc. 4. Acolastus beslutar att i
sin nöd vända sig till fadren. — Sc. 5. ITans bror Nicolaus klagar
i en monolog deröfver, att fadren ej tackar honom för allt hans
arbete för husets välstånd, utan pustar och suckar efter den
frånvarande sonen. — Sc. 6. Pelargus uttalar sin oro öfver Acolastus för
sin granne Eubulus. Denne söker förgäfves trösta; ty, utbrister
Pelargus:
"Barnen komma ifra Faders Bröst,
Gå tijt igen, äre oss till tröst,
Ja, snarare thet blifwer så,
At Soolen aff sitt Lopp afstår,
Än ena fader sitt blijda sinne
Ifrå sitt barn kan platt omvända.
Hvarföre jagh eij sköter om
Det min So]m slätt blott komme
heem:
At jagh tå honom måtte see
I Lifwet; tå ändas mitt wee."
De se en naken och "paltuger" man nalkas. — Sc. 7. Acolastus,
erinrande sig de helt olika känslor, med hvilka han fordom såg sitt hem,
beslutar nedfalla för fadren och anropa hans förbarmande. Pelargus
och Eubulus betrakta med undran denne tiggare, som ej äger andra
tiggares oförsynthet. Acolastus störtar till fadrens fötter, bekänner
sin ovärdighet och beder om äfven "den ringaste drängarätt,"
Fadren upplyfter honom, bjuder gifva honom de bästa kläder, slagta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
