Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Spelman. En berättelse af Onkel Adam (med lithographi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig företeelse att just denna känsla af eget elände hos
men-niskorna väcker en åtrå att hos åtminstone några se hopade
alla verldsliga förmåner, och derföre njöt det utarmade, det
förtrampade och föraktade folket så mycket af medeltidens
riddarespel, och jublade då deras mäktige hertigar och herrar
spisade på guldfat och läto sina hästar äta ur silfverkrubbor,
under det att folket sjelft lefde af mjöl och vatten i en
trä-ho; ty man fick ändå se några menniskor som hade allt och
som kunde tillfredsställa alla sina nycker — och detta var
ändå en fagnad, då det var så stäldt att mängden icke hade
hvad de behöfde. ,
Delta behof att fröjdas och lefva kräsligt, att öfverstråla
verlden med makt och herrlighet, uppfyllde, den tiden,
folket genom alt ha ombud, representanter som innehade den
högsta grad af sällhet, en menniska kunde genom yttre medel
hinna. Massan som endast såg till ytan och på fullt allvar
trodde, att all mensklig lycka bodde under purpurmantlen,
fröjdade sig med rent hjerta, med barnslig glömska af sig
sjelf åt denna lycka — under det att sällan, om ej aldrig,
glädjen sökte’sig in i hoft jenst hos de mäktige herrarne och
riddarne. Detta hade väl också varit händelsen med riddar
Allgott, som varit en ogudaktig man; men det oaktadt satt
Jakob hela långa qvällarne på hans grafsten och gladde sig
åt all den herrlighet, makt och ära, som för flera hundrade
år sedan omgifvit riddar Allgott. Jakob hade utnämnt honom
alt hafva varit så lycklig, att Jakob deraf hade sin fröjd
fyrahundrade år derefter. Det är ändå bra roligt att se andra
lyckliga och derföre läsa vi så gerna romaner och ordentligen
förarga oss på författaren, om han låter det gå illa på slutet.
Han må stalla huru han vill, blott det går mycket väl för
hjelten och hjeltinnan i pjesen — och vi öfverse med
upplösningens onaturlighet och hardragna beskaffenhet, blott allt
slutar med höjd och gamman. Det der är väl orimligt,
alldeles befangdt; men fastän (let aldrig kan hända, sa kunde
väl Gud så ställa till — och med denna glada öfvertygelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
