Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Spelman. En berättelse af Onkel Adam (med lithographi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slumra vi in, ty Gud kunde ju till följande morgon ha
förändrat allt, äfven för oss.
Det var just dessa grundtoner i själen, som vibrerade
klart och förnimligt då lilla Jakob satt vid drottning
Philip-pas källa eller på riddar Allgotts grafhäll.
Han satt således der en aflon, solen sken väl ännu klart,
men i skuggan af kyrkmuren var allt svalt och präktigt att
sitta — der satt Jakob och halfblundade och lät den ena
bilden efter den andra sväfva förbi sin fantasi. Han såg, (ty
modren hade ur gamla sagor fått sig ett slags begrepp om
riddartiden och omtalat alla dess under för lilla Jakob) han
såg riddar Allgott i kungens hof, huru hoftärnorna smålogo
åt den stolta ridderliga gestalten, som klädd i stålblått
harnesk och med en röd purpurkappa öfver skuldrorna ödmjukt
bugade sig för kungen och drottningen, som sutto på tronen
i all verldens makt och herrlighet, alldeles som konung
Sa-lomo som var afmålad i kyrkan. Han såg riddar Allgott med
stort följe af vänner och svenner hemföra en underskön brud
till sin borg; han såg strider, tornerspel, hörde fanfarer och
glädjerop; med ett ord, den lille fattige gossen, som ej ätit
på två dagar, drömde bort sitt glömda lif och frossade med
furstar och herrar, som i århundraden varit begrafha och
hvil-kas stoft vinden kringstrött.
Han tyckte således ej särdeles väl om, då han plötsligen
stördes af några andra barn, som gjorde sitt intåg på
kyrkogårdens fridlysta mark. Det var gamle Kratsens barn.
Gamle Kratsen hade varit soldat i tiden och hade en
flicka med sin första hustru och två små barn med sin
sed-nare. Det var en rättfram gladlynt gubbe, hvars enda fel
var, som man sade i socknen, att han gift sig en smula dumt
i secfoare giftet, emedan han tagit en ung flicka till hustru
och sjelf var en gammal ”strofil”.
Men Kratsen var lycklig han; ty hans Greta klappade och
pussade gubben och försäkrade honom att hon ingen annan
ville ha, om han doge — h vil ket Gud väl skulle förbjuda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
