- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1851 /
23

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Spelman. En berättelse af Onkel Adam (med lithographi)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

var således någonting så ovanligt ocli storartadt, att man i
århundraden minnes händelsen och en hel slägt har under
tidernas lopp skördat everdelig ära af den enda brödbiten. Det
år verkligen, om man ser en smula fördomsfritt på saken,
märkvärdigt nog huru lätt man har att anse de allraminsta
lapprishändelser högst märkvärdiga, då de röra en märkvärdig
person. Man har tusen och åter tusen gånger beundrat Carl
XII för det att han ej log emot Aurora Königsmarck, och
hela affaren var dock ej i moralisk vigt större, än att en
soldat ej går ifrån sin post, för att följa en vacker flicka som går
förbi. Så förhåller det sig äfven med ätten Frangipani. Lilla
Annas brödbit hade ej så långvariga eller rättare så eviga
följder; men den hade dock den mycket vigtiga, att Jakob af
hjertat tackade henne och efter den dagen alltid tyckte, att
drottning Philippa eller riddar Allgotts undersköna brud skulle
haft Annas lilla trinda ansigte. Efter den dagen blef Anna
Jakobs väninna och delade sin brödportion med den unga
gossen.

Anna tog sig äfven före att läsa ihop med Jakob; detta
hjelpte dem lika begge, ty de voro ej snällare den ena än
den andra. Emedlertid kommo de begge således att liksom
i hvarandras sällskap göra små utfarter i ett annat okändt
land och skåda Guds herrlighet, makt och åra.

Detta sammankedjade de ungas själar mer än allt annat
och Anna blef inom kort nödvändig för Jakobs glädje,
liksom han för hennes ro och lycka. Så sutto de ofta
tillsammans uppe på kyrkogården; ty ”Kratsan” tålte ej tiggare och
derföre vågade Jakob aldrig gå dit; men på riddar Allgotts
graf sutto barnen i fred och kommo öfverens att aldrig skiljas.

Deras vänskap hade fortfarit ett år, då Jakob en dag sade
till Anna: — Du har gråtit, Anna?

— Ja, skulle jag inte gråta jag, då far är sjuk, blef
svaret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:13:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1851/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free