Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Spelman. En berättelse af Onkel Adam (med lithographi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anherren, fidetkommissgifvarens porträtt och baronen kunde ej
utan förargelse se detta med ringkrage och harnesk klådda
beläte, hvars hela an$igte förrådde eu träaktig envishet, parad
med dum högfärd.’ Men fideikommissbrefvet innehöll, att
testators porträtt Skulle i eviga tider hänga i stora salen, och
således var det en helig relik — en husgud, som den goda
slägten gerna skulle lackerat blank en gång om året, om de
lått den äran. Nu såg testa tor temligen platt ut och liksom
matt slipad, men dertill voro de eviga processerna skuld.
Socken folket , som såg baronen och friherrinnan med sina barn
åka i en briljant vagn, med lakejer bakpå och kusk i livré,
ansåg emedlertid dem för de lyckligaste på jorden, så att
näst intill konung Gustaf Adolf — ty detta inföll under hans
regering — var baronen på Allgottsryd den lyckligaste
men-niska på jorden, trots hans mulna blick och det drag af
oför-draglig tråkighet som låg öfver hans bleka ansigte. ”Herre
Gud! den som vore så lycklig som lian!” sade folket just i
det ögonblick han i sitt kabinett läste det allra försmädligaste
bref och natten efter ej kunde sofva en blund.
Detta bref innehöll-underrättelsen om att baronens
med-täflare om nåden tycktes alltmera vinna insteg, och att baronen
måste skynda sig åter till hufvudstaden för alt bevaka sina
intressen.
— De sk urkar ne! mumlade baronen vid sig sjelf; från
nin barndom är jag då bestämd att ej ega ett enda
ögonblicks lugn och glädje. Min förmögenhet har varit på vägen
att i ett nu försvinna, för att delas bland en hop menniskor,
som ej kunde göra sig någon nytta dermed, emedan livarje
del blifvit alltför liten att utgöra en forlune, — För att rädda
mig måste jag för hela lefnaden sälja bort mitt lugn och min
trefnad. Nu vill man störta mig, och för att rädda mig
måste jag underhandla med menniskor, som jag föraktar, och
vara vän med dem jag hatar. Ha! jag är ändå den
olyckligaste menniska på jorden, suckade han efter några
ögonblicks tystnad och blickade ut genom fönstret, utanför hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
