Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakob Spelman. En berättelse af Onkel Adam (med lithographi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med purpurmantel och krona sittande på berghållen under
eken, och den undersköna drottningen, blixtrande af juveler,
sittande vid den klara, friska källan och dricka ur sin
lilje-hand, under det att statliga riddare och småsvenner och
tje-nare i brokig mängd rörde sig i skogen och falkenerarne
släppte sina falkar; allt detta såg han i en skog, hvarafblott
döende lemningar voro qvar.
Hans Anna, som kopporna och tiden hjelpts åt att bleka,
kunde han aldrig föreställa sig annat än som ett skönt
röd-blommigt barn, med himmelsblå ögon och mjuka lockar;
ännu brann der purpur på hennes kinder och hennes läppar,
liksom då han sist såg henne, när de begge, ett par glada
barn lekte i skogen. Men sin koja ansåg han för ett litet
palats; huru nätt och prydlig, till och med rik föreföll den
honom ej, han som ej visste att det var hans Anna, som
var hans enda rikedom, och att fattigdomen för öfrigt
blickade fram i hvarje hörn och ofta bekymret gjorde hans Annas
anlete mulet.
Och då han passerade förbi krogen och druckna pojkar
logo åt den blinde, så log han också, ty der funnos glada
menniskor och han visste hvad det ville säga att vara glad
— och då man med en blick af blandad medömkan och
förakt kastade en slant i spelmannens hatt, smålog han och
var så lycklig, ty han visste ej annat än att alla älskade
honom så som han älskade hela verlden.
Om aftonen når det skymde på och Anna således
slutade att väfva, tog Jakob ner sin fiol och satte sig att spela.
Tonerna flögo som små glada sångfoglar från strångarne då
Jakob spelade för sin Anna och i sina toner gaf ljud åt alla
de, tusende känslor af frid och salighet och glädje, som
strömmade genom hans i det mörka fängelset bundna själ, som
dock förmådde att skåda omkring sig och se.
Folket sade att han lärt spela af Näcken, ty ingen
annan hade så klara toner som han — och det hade rätt, det
var af den längtande fridfulla anden, som lefde i hans bröst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
