- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1853 /
27

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet. Genremålning af Onkel Adam - En badort

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ernestine förstod vinken och salt sedan hela aftonen
tillsammans med sin mor, hvars hand hon höll mellan sina.

Ack! det såg så bra ut!

Notarien hade dock den fasta öfvertygelsen, att man ej
kunde visa sig artigare mot ett ungt fruntimmer, än då man
framdrog dess talanger till allmänt bedömande; afbröt han
derföre snart den ömma scenen genom en anhållan på
sällskapets vägnar att få höra några toner.

— Mamsell Ernestine, hvars röst vi redan såsom barn
beundrade, — sade notarien och fingrade på sin urkedja, —
såsom barn, ja verkligen, skulle säkert glädja oss litet hvar
om vi finge höra något litet. Musikaliska njutningar äro hos oss
sällsynta; men ändå ha vi haft tillfälle alt utbilda vår smak.

Notarien hade fortfarit längre om ej friherrinnan
afbru-tit talaren och med en betydelsefull blick på Ernestine sagt:

— Ernestine nekar oss visst ej det nöjet.

Flickan klappade sin mor på handen, steg upp och
nalkades pianot.

— Jag är verkligen oförberedd, — yttrade hon, —
men hvarför icke.

Hon satte sig ner, slog några accorder så hårdt alt
majorskan i sitt hjerta fruktade för strängarne.

— Min Gud hvad det skräller. Mamma får lof skaffa
sig ett af Rosenvall; vi ha ett sådant alldeles nytt med
stålskiva.

Majorskan slog ned ögonen; hon behöfde ej svara, ty
Ernestine gjorde en hop proflöpningar på pianot; men Emma
betraktade sin mor med ett par ögon fulla af medlidande och
tänkte: — Stackars mamma! du har ej råd.

Så var det också, majorskan var fattig — långt fattigare
än hon ville synas. Dessa kaffebjudningar voro de
sparsamma blommorna som några gånger om året sprungo fram ur
bladveck af tysta försakelser. Emma visste det bäst; hon
visste att en enda dylik dag gjorde att majorskan ej på en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:13:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1853/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free