Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet. Genremålning af Onkel Adam - Öfverläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfvertäggningar.
Majorskan suckade djupt sedan gästerna gått.
Emma betraktade henne med frågande blickar; det var
liksom hon velat säga: hvarföre suckar du?
Ändtligen bröt majorskan tystnaden: — Du hörde hur
Ernestine sjöng?
— Ja mamma, det var oändligen vackert.
— Men kåra Emma, du har af naturen fått lika stora
gåfvor som Ernestine, men du bryr dig ej derom; du
sjunger i evighet dina slagdängor, som väl låta bra, men som
egentligen tillhöra pigsferen.
— Söta mamma! jag tycker inte om alla de der
konstiga drillarne.
— Tycker om? Du tycker ej om det som personer med
bildning tycka om. Min Gud Emma, du gör mig mången
sorgsen stund. Ack! om du ändå tog eficr Ernestine.
Hvil-ken finhet i hennes sätt alt vara, hvilken raskhet och
bestämdhet i hennes omdöme! Alla menniskor beundra henne,
och dig, stackars barn, ser man knappt.
— Ack! mamma, det gör ingenling.
— Du är barnslig och beskedlig och öm om mig, det
är du, ja en god flicka; men — hvad var det för påhitt att
dra in Axel i societeten? Han sade alt han ej kommit in
om ej du bedt honom; en gesäll . . .
— Goda mamma!
— Också rådde jag ej för om han fann sig
förödmjukad, stackars Axel, det gjorde mig ondl om honom; men
jag kan ju icke göra honom till något annat ån han är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
