Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Knape. Historisk-romantisk skildring af Max. Axelson. (Med en lithografi efter Wahlbom) - V. I Skara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håll, både bakom och på sidorna om danskarnc, ett skall af
trumpeter och elt dån af trummor, att de nu fullt och fast
trodde sig vara öfverfl) glade af en långt öfverlägscn styrka.
Men återtåget fick dock icke upplösa sig i vild flykt, så
mycket mindre alt undra på, som del sades, alt sjelfva kung
Christian befann sig vid hären.
Så väl Anders Swenske som Lars Larsson hade nu
äf-ven slutit sig till Jon Slårcks trupp, sedan de öfverkommit
ett par ypperliga springare, dem fienden lernnat efter sig;
och envist bådo de unga männen sin anförare alt föra dem
till strids. — Skola vi pröfva en dust tillsammans, —
svarade Slårcken, — så låt nu se, du bondeson, att du ej
bleknar, när kulorna hvina oss kring skägget.
— Jag trodde, all här gällde handling och icke prat
eller speord! — svarade Lars.
Då lät Jon ryttmästare signal ljuda till anfall; den
besvarades från alla håll; och härmed gaf anföraren sin häst
sporrarna och behöfde ej se sig tillbaka, om manskapet
gjorde sammaledes; ty alla följde de snabbt sin herres rörelser;
och som han högg in på de närmaste af fienden, gjorde
åf-ven gemene man delsamma.
Man hade stött på en truppafdelning, som kommit
något efter den egentliga hufvudhären; men ändå höll den
stånd och lossade åtminstone sina gevär, innan den tog till
flykten. Det blef elt pip och ett hvisslande af musköt-kulor,
och mången tapper buss af Weslgöta-ryttarne fick då lemna
sin sadel för evigt.
— Jag tror, alt de göra oss något för stort mehn l —
ropade då Anders Swenske och ville ensam intränga bland
fienderna; men då Lars Larsson i detsamma förmärkte, huru
en gevårsmynning riktades mot den oförvägne, så trängde
äf-ven han fram och lyckades dervid slå danskens gevär åt
sidan, så alt, när skoltet gick af, det ej i ringaste mån skadade
unge Swenske. Men räddaren märkte ej den våda, som ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
