Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platens Monolog. (Poem af Albano) - Kalmar Slotts-Borggård. (Med lithografi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att vräka blocken undan, blott man vill;
På jorden allt år underdånigt anden,
Ty honom hör den högre kraften till.
Men kort år lifvet; måtte mitt blott råcka
Tills allt år utfördt, tidigt eller sent;
Och döende jag skall mitt famntag stråcka —
Det sista — åt de haf som jag förent.
Albano.
Kalmar SIotts-Borggård.
å färden utefter Sveriges östra kust från Stockholm
till Ystad, skådar vål den resande ingen vackrare
taf-la, ån den, hvilken Kalmaresund framställer. De
trakter, som omgifva detta sund, hafva ock företrädesvis varit
älskade af våra förfäder, och det vatten, som nu plöjes af
våra fredliga handelsskepp, har fordom gungat
vikinga-flottor och varit skådeplats för mången blodig sjöstrid.
Vid inträdet i Kalmarsund, mötes ögat af en hög,
väldig klippa, Jungfrun, som stolt reser sig ur hafvet och
krossat mången djerf seglare, hvilken vågat träda för
nära den obevekliga. Högsta spetsen af denna klippa kallas
af landtfolket Blåa jungfrun eller Blåkulla, emedan de
dimmor, som någon gång betäcka hennes hufvud, sägas bebåda
ett stundande oväder. Många sägner, hvilka ännu fortlefva
om jungfrun, bevittna det intryck hon gjort på de
kringboende. På klippans högsta brant äro små kärr, från hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
