Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtioåriga minnen från Finlands sista strid 1808, af G. Montgomery (med portr. af Adlerereutz, Döbeln och Sandels)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med dem. Nu syntes Fatyanders belägenhet verkeligen
föttviflad. Det tycktes, som om alla vidriga tilldragelser,
alla tillfälliga olyckor hade hopat sig för att, om möjligt,
tillintetgöra hans och truppens mod och ståndaktighet.
Här fans intet ögonblick att förlora: bvarje tvekan, hvarje
minsta öfverläggning var ett vådligt uppehåll, hvarje
hög-Jjuddare samtal en möjlig anledning till upptäckt och till
anfall af en fiende, som kunde finnas öfverallt omkring oss.
Traktens oländighet, den täta, nästan ogenomträngliga
skogen, de djupa dalarna och de mörka hålorna utgjorde
på en gång lika många farhågor och räddningsmedel för de
kringirrande. Det sednare blef fallet.
Utan föda, med inga eller dåliga skoplagg, utslitna1
kläder och utmattade kroppar, smög man sig fram, under
nära 2 dygn, utan klagan, utan att en enda man tröttnade
eller sjuknade, utan att ens ett enda ljud af knot eller
missnöje undföll någon, tills man ändtligen inträffade i
Karttula by. Hit hade ock båtarna- blifvit rodda.
Inne-vånarne i byn täflade om att förse de tappre med nödiga
förfriskningar.
Det är ej lätt att afgöra, hvad som mera pröfvar
ståndaktigheten och sinnesstyrkan, antingen att i det yttersta
trotsa förhandenvarande mödor och faror, i hopp att de
kunna besegras, eller ock att plötsligt, från nyss öfvervunna,
ryckas bort till nya, isynnerhet från en påräknad hvila, som
man väl förtjent, men som man knappt hunnit intaga, förr
än det gäller att åter öfvergifva. Sådan var nu händelsen.
Ett ilbud från Sandels nödgade Fahlanders hårdtbepröfvade
följeslagare ntt ögonblickligt lem na den framburna maten,
hvaraf man knappast hunnit mätta sig, och ånyo gå på de
fotter och bära med de skuldror, hvilkas sår man ej hunnit
vårda och läka. Men det gällde att hinna förena sig med
de frånskilda vapenbröderna och undkomma den afskydda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
