Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åskan. Tafla ur svenska allmogens lif af Wilhelmina, med illustr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Regndroppar falla så ljumt och tungt
På skogens grönskande drägt.
Bet är så qvafdt, så underligt lugnt. ..
Ej rör sig en enda flägt;
Men molnen skocka sig mer och mer,
Se’n solen sjunkit i böljan ner.
Och åskan bullrar — hon tolkar re’n
Ben Högstes herrskareord,
Och röda blixtars flammande sken
Belyser himmel och jord.
Och djuren fly öfver dal och ijäll
Och fruktan råder i menskors tjäll.
En liten stnga vid skogens kant
Så låg och obemärkt står,
Just der, som stigen från bergets brant
Bland ljung och enbuskar går.
Berinne vistas, i ängslan stor,
Bland barnen fyra en stackars mor.
Vid spiseln sitter hon på en pall
Och barnen, nyss nti lek,
Kring modren trängas vid åskans knall.
En hvar är tårögd och blek.
Ben minsta trycker hon till sin barm,
Ben dernäst famnar hon med sin arm.
»Och han är ute!» hon suckar nu
Och knäpper händren till bön.
»O, Himlafader! Bu hör mig ju?
•Gif honom ej syndarns lön
■ Ack, skona honom, du gode Gud!
»Han är ej redo vid dödens bud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
