- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1860 /
74

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Oscar och Skogvaktaren. Pennritning af Pehr Thomasson, med 3 illustr. af C. Hallbeck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Åh lappri, svarade dessa, och skötte årorna med
hurtiga tag.

Den lilla slupen gled nu fram öfver den blanka
vattenytan, lik en simmande svan, som ”stänker upp perlor af
silfver och snö”.

Det var minst en fjärdedels mil till den utpekade
skogen, men farten gick raskt undan och snart voro våra
resande vid målet. Prinsen och grefven hoppade genast i
land, hvarefter de begåfvo sig inåt skogen, der de
lös-släppta hundame innan kort hade vädrat upp en hare,
som de förföljde under ett ljudeligt skall.

— Yi hafva lycka i dag, — yttrade Prinsen och
hoppade pilsnabbt fram öfver stockar och stenar.

— Visserligen, — svarade grefve H. — men ers
kunglig höghet får inte anstränga sig så mycket; det är
skadligt för bröstet och kan lätt leda till ett recidif, som
vi göra klokast i att förekomma.

— Ingen fara, min goda grefve. Jag känner mig
mera frisk än vanligt och tror på det hela att marschen
har en helsosam inverkan på alla mina ledamöter. Med
fulla andedrag insuper jag doftet från den ångande
bokskogen, hvilket stärker lungorna. Jag känner tydligt
huru hjertat vidgas i mitt bröst, hvilket sväller af
lefnads-lust och mod, för hvarje steg jag tar framåt i den vilda
skogen, der jag känner mig så fri och lycklig som en
qvittrande sångfogel . . . Ingen fara således, min goda
grefve. Låtom oss i stället skynda fram och knäppa den
stackars haren, som jagas så förfärligt af de grymma
hundame.

Oaktadt den gjorda uppmaningen, saktade Prinsen
likafullt sin gång; ty det låg i hans natur att göra alla
men-niskor till viljes, då han dermed kunde uträtta något godt
utan att skada sig sjelf eller andra. Grefven var
tacksam för hans eftergifvenhet och uppmuntrade honom med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 18:59:43 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svea/1860/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free