Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Oscar och Skogvaktaren. Pennritning af Pehr Thomasson, med 3 illustr. af C. Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skola vi ha om vi skola äta både natt och da’, skulle
jag tro.
Grefven var litet förlägen efter den erhållna
tillrättavisningen; men Prinsen skrattade i mjugg. Båda höllo
sedan tillgodo af den tarfliga anrättningen och åto
temli-ken bra, ty hungern har i alla tider varit en förträfflig
kock, äfven för de finaste magar. De kunde dock icke
på långt när tillfredsställa värdfolkets önskan. Mor
per-svaderade jemt; hon lade till och med för af både fläsk
och ägg, men utan synnerlig framgång, åtminstone hvad
fläsket beträffade, hvilket de lemnade alldeles orördt.
Värden försäkrade att de voro några riktiga klåpare i matväg.
Sjelf tog han till bästa med en så strykande aptit, att
herrame verkligen förundrade sig. Efter måltiden läste
han åter en bön, och sedan gingo de från bordet.
Herrarne försummade icke att tacka för välfägnaden,
den de högeligen berömde, till innerlig glädje för mor, som
fann sig hjertligen nöjd med de rara herrarna, hvilka icke
försmådde hvad huset hade att bjuda. Hon tyckte
isynnerhet om Prinsen, hvilken hon oaflåtligen betraktade med
blida ögon. Han var i hennes tycke så innerligt grann
och hygglig, att hon icke kunde se sig mätt på hans fagra
gestalt, efter hvad hon framdeles berättade många gånger.
Måltiden hade ett godt inflytande på herrame. De
sprakade och glammade högt med värden, som ingalunda
var svarslös. Hans glada lynne och stundom rätt
lyckliga infall roade dem på det högsta. Prinsen blef varse
en gammal kaffebrun fiol på väggen; och som han häraf
kunde draga den slutsatsen att värden var musikant, så
uppmanade han honom att spela ett stycke.
— Det kan jag också göra för roskull, — svarade
Svenson. — Jag är likväl bara en fuskare nu för tiden.
Fingrarna äro så styfva och stumma som trumpinnar. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
