Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiole-Mats. Berättelse af E. R. (Härtill en lithografi efter Amalia Lindegrens tafla ”Dansande barn i en dalstuga”)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
di ver se-bod ame, förgätande sin vanliga grundsats:
hederligt, men med måtta eller, såsom andra beklagligtvis med
mera sanning tydde den förståndiga satsen: skrytsamt,
men snålt.
”Visst sätter jag jordbrukaren ett godt stycke
framför jordjemkaren,” sade han i afseende på den nya mågen
till sin dräng Jesper, som i hans nuvarande upprymda
sinnesstämning fick en hel hop mer förtroende än eljest.
”Men hvad ska en göra? Karlen är galanter, en rigtig
fanskarl; och Gunilla må bli fru skinnjörska, eftersom
syster hennes blir fabrikörska. Vet du, de skällde mig för
patron immerbadd der på hotellet. Gunilla gjorde rätt i
att hon hvarken ville höra talas om rike kyrkvärden eller
Tomtebergssonen. Det behöfs inte att mina töser sätta
sina påsar vid dörren, och jag säger ingenting om att
hon inte eskimera Tomteberga-Calle; men så skall hon nu,
ta mig sjuhundra ...”
Kras! der gick bakaxeln af vid det att kungen, som
körde sjelf, styrde upp på en sten, den han för
”skinn-jöms” skull förbisett, och tungt vältade vagn, herre och
dräng öfverända högst uppe i skolstugubacken och så nära
branten, som till venster om vägen bar nästan rakt utföre
ända ned till ån, att Styrkungen låg i vådligaste äfventyr
att tullra utför backen lika visst som han tumlat i backen.
Resa sig upp stod icke till. Godt gods är tungt, och
ingeniör Gullberg hade med sina punschlibationer gjort den
blifvandc svärfadren till tyngre gods än vanligt. Herre
och dräng blefvo liggande der de lågo. Jesper frampustade
med nöd hvad han trodde vara sin sista suck, och ett
grymtande, stönande läte vittnade om husbondens
vanmäktiga medkänsla. En lycka i olyckan var, att hästame
förhöllo sig lika orörliga som kusken och hans foljesman.
De tycktes förstå att en ryckning af dem kunnat göra
saken ohjelplig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
