Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dykaren. Saga af Wilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dykaren.
Saga.
Han stod der tillreds, i sin dykaredrägt,
Den starke, helt tätt intill hafvets strand.
Det låg som en spegel för solens brand
Och der rörde sig icke en enda flägt.
Oändlig, som rymden, och himmelsblå
Var dess yta att blicka uppå.
Ljnslockig solgud helt sakta tog
Myriader strålar ur ljusets flod
Och strödde dem alla, med lustigt mod,
På det stilla, hvilande hafvet och log.
Se’n bredde han öfver dem, glädtig och huld,
Likt ett nät af purpur och guld.
Han stod der så stolt i sin mannakraft
Den unge dykarn, beredd till fard
I den underbara, den skattrika verld,
Som dock inga nybyggen har, eller haft.
Hvad på djupet dväljes, han kände det väl,
Men som hafvet så lugn var hans själ.
En seglande främling från fjerran kust
Nyss hemfört en skatt, ett konstgjordt schatull,
Af perlor fullt, af silfver och gull,
Och det tappat i hafvet, vid stranden just.
Till dykaren stod nu hans hela hopp,
Om han kunde taga det opp.
Nu fästes kring denne ett räddningståg . . .
Med klappande hjerta, men modig själ,
Den raske ynglingen bjöd sitt farväl
Åt hvad herrligt och kärt han på stranden såg.
Och han anlände snart, på sin våta färd,
Till hafsbottnens mystiska verld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
