Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Festvåningen på Stockholms slott af Fr. Hedberg (Med 2:ne illustrationer efter Siegumfeldt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Yi tro oss icke kunna på ett, isynnerhet för våra
läsarinnor, mera tillfredsställande sätt sluta denna Ulla
beskrifning, än genom att härvidlag låta en vid festen
närvarande främlings berättelse derom gälla som ett
väl-berättigadt och beundrande omdöme om det hela.
Efter en inledande beskrifning af galleriet och den
deri böljande mängden, fortsätter berättaren så här: ”Det
dröjde väl en timma, men en timma som ej föreföll
långsam, innan deras majestäter och den kungliga familjen
kommo. Man hade sagt mig att det var en ståtlig syn
att se konungen träda in i en danssalong, och den som
yttrat det, hade i sanning icke orätt. Konung Carl är
onekligen, om jag så får uttrycka mig — den mest
kunglige konung man kan se, och han var tillika obestridligt
den vackraste karl på hela balen. Hans ögon voro nu
ovanligt lifvade, ett förnöjdt leende lekte på hans läppar,
den vackra kavallerigeneralsuniformen klädde honom väl,
och det var verkligen en ståtlig anblick att se honom med
drottningen bredvid sig, åtföljd af hela sin familj och en
lysande svit, skrida fram genom den galaklädda skaran,
hvilken delade sig åt ömse sidor och stod djupt bugande
för honom medan han passerade. ”Är han inte vacker?”
hörde jag i hvart ögonblick. När han — såsom ofta skedde
under aftonens lopp — gick omkring i rummen och
helsade på de vackraste damerna — konung Carl är menniska
och föredrager de vackra damerna framför de mindre vackra,
— var det ej blott konungen, utan tillika balens ståtligaste
kavaljer som hembar skönheten sin hyllning. När det
kungliga sällskapet hade passerat, slöto lederna på ömse sidor
sig åter tillsammans, och det blef ett brokigt hvimmel
som trängdes framåt dörren till danssalongen, der dansen
redan börjat. I förstone såg jag ingen danssalong;
afståndet var alltför omätligt, och fastän jag ser som en
falk, räckte min synförmåga ej till mer än att förnimma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
